Socialdemokraternas partistyrelse gick under förra veckan fram med förslaget om att införa ett totalt vinstförbud för friskolor till kongressen som hålls senare i höst. Förslaget är radikalt eftersom det i praktiken skulle slå ut alla friskolor som drivs som aktiebolag. Skolor som hundratusentals elever i dagsläget går i. Frågan om friskolornas framtid har även stått på agendan i Centerpartiet, där bland annat riksdagsledamoten Niels Paarup-Petersen har varit inne på att man skolan måste leva upp till något slags kvalitetskrav för att kunna ta ut vinst.

Också Liberalerna har börjat svänga i frågan. Partiledaren Nyamko Sabuni var under veckan ute i SvD och pekade bland annat ut betygsinflationen som ett problem som delvis är kopplat till att friskolorna tillåts konkurrera med annat än kunskapsfokus. 

Sedan januariavtalet trädde i kraft i början av 2019 har debatten om vinster i välfärden effektivt lagt sig sedan Centerpartiet lyckades förhandla fram en punkt som inte tillåter regeringen att fortsätta utreda vinstförbud. Att både Liberalerna och Centerpartiet börjar svänga i frågan är alldeles uppenbart. Socialdemokraterna har länge förhållit sig ambivalent till frågan, och utspelet i veckan om totalt vinstförbud för friskolor bör nog bäst tolkas som en vilja att positionera sig mer till vänster inför riksdagsvalet för att inte tappa fler röster till Vänsterpartiet.

Även om det inte går att sätta ett likhetstecken mellan friskolesystemet och friheten att välja skola, såsom många inom borgerligheten länge har försökt göra, är det svårt att komma ifrån att friskolesystemet markant har förbättrat både föräldrar och elevers möjlighet att välja skola. Många friskolor har också kommit att bidra med pedagogiska inriktningar som utmanat normen, men som samtidigt visat sig framgångsrika.

Emellertid har problemen kopplade till friskolesystemet länge varit kända. Det har många gånger varit alldeles för enkelt att etablera sig, vilket öppnat upp för oseriösa aktörer. Det finns gott om exempel på friskolor som gått i konkurs mitt i terminen och där elever lämnats utan skola att gå till veckan därpå. Friskolor som anställer alldeles för många obehöriga lärare för att hålla ned kostnaderna och kunna plocka ut vinster trots att resultaten i skolan hade motiverat större satsningar. Skolor som på ohederliga sätt försöker hålla “problembarn” borta från sina klasser för att spara pengar. Eller som konkurrerar genom glädjebetyg eller annat otillbörligt.

Dock har många politiker och debattörer gjort det till något av en folksport att klanka ned på friskolor, även när ett visst problem knappast kan sägas ha att göra med driftsformen. När likartade problem uppmärksammas i kommunala skolor är samma personer oftast tysta.

Det är angeläget att en diskussion om friskolorna återigen har satt igång, och det är tacksamt att den denna gång tycks rymma fler ingångsvärden än ja eller nej till vinstförbud. Det framstår förstås som provocerande när täta friskoleägare kan plocka ut miljonvinster från skattemedel, när verksamheten de driver inte tillhandahåller utbildning och undervisning av nämnvärd kvalitet. Samtidigt är det många friskolor som bedriver sin verksamhet föredömligt och på ett sätt kommunerna de är verksamma i kanske inte skulle förmå. Även dessa skulle stryka med om ett vinstförbud blev verklighet.

Att röja undan incitament som lockar aktörer som inte har i skolan att göra, samtidigt som man tillvaratar systemets goda krafter och lockar fram nya blir politikernas svåra balansgång framledes.