Tyskland och Frankrike som har drabbats hårt av covid-19-pandemin föreslår att EU skall satsa motsvarande femtusen miljarder kronor till en europeisk uppbyggnadsfond. Den skall ge stöd i form av bidrag, inte minst till särskilt drabbade länder. För Tyskland är detta ett drastiskt steg. Man har vid de ekonomiska kriserna i Grekland och Italien enbart stöttat med lån att återbetalas med ränta och alltid tvingat låntagarna att sanera sina skulder. Helt avgörande är dock att fonden skall byggas upp genom en gemensam europeisk skuldsättning.

Angela Merkel visar åter prov på sitt politiska mod. Viljan hos tyskarna att rädda ”slösaktiga sydeuropéer” är mycket låg. Inte heller andra EU-stater kommer att vara välvilliga. Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike har redan motsatt sig att dela en gemensam skuld. Före Brexit hade Storbritannien säkert anfört gruppen. Sannolikt går fler länder mot förslaget. Men om ett nej är ett nej eller mest en förhandlingsposition återstår att se.

En gemensam europeisk upplåning kräver en central finansfunktion i Bryssel, vilket blir ett steg mot ett mer federalt Europa. Det som förmått Merkel att bryta med Tysklands tidigare linje är verkligheten, så tvingande att även vi måste acceptera det närmast oundvikliga. Det gäller EU:s överlevnad. Storbritanniens utträde ur EU kunde inte ha skett i ett olyckligare skede.

Under normala omständigheter hade EU-länderna kunnat hantera även ett tumultartat Brexit. Det ekonomiska ras som coronapandemin orsakar ändrar läget. Klart är att utan omfattande stöd kan Italien, Grekland och kanske några till drabbas av en statsbankrutt som då framtvingar att man lämnar euron. En okontrollerbar inflation vore fasansfull för de fattigaste i dessa länder och hela Europa skulle hamna i ett läge där demokratin ställs inför 1930-talets politiska verklighet.

USA, hittills en säker politisk allierad, förvandlas alltmer till en konkurrent som bryter avtal när det främjar kortsiktiga intressen. Vår egen förmåga att orientera oss i den kris som uppstått är osäker. En ökad handel med Kina kunde vara det naturliga svaret. Men beroendeskapande relationer med en supermakt som också är en hänsynslös diktatur eroderar på sikt vår demokrati och självständighet. 

En liten, exportberoende nation som Sverige får nu inte uppslukas av pandemins alla problem. Vår framtid väntar inte. Hur den bäst ska hanteras kräver nog också sina experter, men mest av allt statsmän som törs välja väg utan karta i ett okänt landskap.