I torsdags (3/5) annonserade artisten Taylor Swift genom sin Instagram namnen på åtta låtar som släpps på albumet RED i november. Nyheten meddelades genom en absurd pusseljakt, vilket är precis vad fansen förväntat sig. Videoledtråden fick över fyra miljoner visningar på ett dygn. Hajpen kan tyckas märklig, med tanke på att RED redan har släppts, 2012.
Taylor Swift är alltså inte i färd med att släppa ny musik, hon släpper om sin gamla. De åtta ”nya” låtarna är i själva verket även de från 2012, låtar som skalades av under arbetet med ett sammanhållet album.
Att artister skriver fler låtar till ett album än de sedan släpper är inte ovanligt, inte heller är det konstigt att dyrkande fans vill ha varenda smula av sina favoriter. Just Taylor Swift är ett bra exempel på detta – när en digital glitch gjorde att hon släppte åtta sekunders statiskt ljud på iTunes blev det en bästsäljare direkt.
Är dessa åtta låtar verkligen värda att släppa ett decennium efter att de skrevs? Kanske inte, men det är inte heller poängen. Tillsammans med dem släpper stjärnan nämligen en ny version av hela albumet. Omsläppen började i våras, när Fearless [Taylors Version] kom, och ska omfatta alla hennes sex första album.
Anledningen till detta är att dessa album är den del av Swifts katalog som hon inte själv äger i nuläget. Det låter märkligt, men de flesta artister äger inte sina egna låtar. De har copyright, men masterinspelningen som laddas upp på Spotify och spelas på radion ägs av musikbolaget. Detta är en ordning som funkar bra, tills den inte gör det. Konflikten uppstår när en artist vill byta producent, eller om produktionsbolaget säljs. Då hamnar parterna plötsligt i en vårdnadstvist som är svår att reda ut.
Swift släpper alltså nya versioner av alla de låtar som just nu ägs av hennes gamla skivbolag Big Machine Records (BMR). Med denna okonventionella strategi pekar hon ut ett av musikindustrins stora problem; okända tonåringar skriver bindande avtal som skiljer deras vuxna jag från sina verk.
Det ursprungliga avtalet mellan Taylor Swift och Big Machine Records skrevs när hon var femton år gammal. En countrytjej med stora drömmar som aldrig haft en konsert befinner sig onekligen i en annan förhandlingsposition än den 20-åriga artist som sålde ut Madison Square Garden på en minut, eller 30-åringen som vinner pris för årtiondets artist.
Det är inte första gången Swift tar sig an pengaflödena i musikindustrin. Hon bojkottade Spotify i tre år eftersom de betalade artister så dåligt, och skrev ett öppet brev till Apple Music när de introducerades – vilket ledde till att båda giganterna ändrade sina avtal. Inte illa, för en överkänslig countrytjej som bara skriver låtar om att hon hatar sina ex.
Swifts strategi pekar ut en del oegentligheter i musikindustrin. Som det faktum att hennes nya gamla album tävlar om priser och spelningar på samma villkor som okända artisters nya nya låtar, en tjuvstart av rang. Bara det faktum att artisterna vi älskar får en så liten del av kakan de bakat lär chocka många. Swift menar att hon vill att yngre artister, de som kommer efter henne, ska veta bättre än hon gjorde och skriva på bättre avtal.
Samarit eller spel för gallerierna? Svårt att säga när miljardbelopp är inblandade och goodwill är en valuta. Beslutet att om-inspela gör Taylor Swift till en vattendelare, som vanligt. Hon kommer skaka av sig det hat hon får, men musikindustrin lär nog never ever ever bli densamma.