Glasgowmötet COP26 räddade knappast världen från klimatkatastrof. Men blev det – som vår sanningssägare Greta Thunberg påstod – bara ”blah, blah, blah”?
Nej. Varje FN-toppmöte är bättre än inget möte och varje åtgärd är bättre än ingen åtgärd.
Greta är great – så länge hennes rörelse håller sig inom lagens råmärken. Inget vore värre för klimatkampen än extremister som spränger pipelines. Blåslampan från fredliga aktivister är däremot nödvändig om feta katter i styrelserum och regeringar ska tänka om kring den fossila ekonomin.
Bekvämlighet är inte längre ett alternativ. Detta måste gå fort om barnbarnen ska ha en planet att leva på. Tekniken finns. Krisstödet under pandemin har visat att pengarna finns. Nu saknas framför allt politisk vilja.
Här har vi ett infernaliskt moment 22. Inga regeringar – folkvalda eller ej – vågar göra ingrepp som svider på kort sikt för att avvärja ett undergångshot bortom horisonten. Ett par hundra länder pekar på varandra och säger: ni får börja.
Likväl måste den dyra och krångliga omställningen ske innan tempen stigit för mycket. I en destabiliserad värld med fler naturkatastrofer och hundratals miljoner klimatflyktingar kommer lösningarna att koka bort.
Så om inte nu – när? Om inte vi – vem?
Här gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. I det kosmiska och geologiska perspektivet spelar inget någon roll. Jorden klarar sig alltid, åtminstone tills solen släcker ner om några miljarder år. Ifall mänskligheten utplånar sig själv blir den biologiska mångfalden i växthuset fenomenal.
Det handlar alltså om oss själva. Vi är både problem och lösning, subjekt och objekt. Den som vill kan ändra sin personliga klimatpåverkan på marginalen – mindre kött, mindre bilkörning och flygande – men de avgörande förändringarna måste vara politiska.
Kraftfulla koldioxidskatter, tuffa förbud, gröna subventioner. Vi kan påpeka det morbida i norsk oljeutvinning och amerikansk fracking, Kinas och Indiens utbyggnad av kolkraften. Vårt primära ansvar är ändå vad som händer i Sverige, ett av världens mest välmående länder.
Här har du ditt projekt, vår troliga nästa statsminister Magdalena Andersson. Allt annat kan vänta.
Målet borde vara netto noll utsläpp, snabbt som ögat. Förutom det rena samvetet och den konkreta klimateffekten skulle ett sådant föredöme sända sensationella signaler till världen, putsa det blågula varumärket på ett historiskt sätt. Familjeveckan får ursäkta.
”Sörj inte, organisera er”, sade Joe Hill. ”Fimpa ångesten, stoppa utsläppen”, säger vi.