Svensk politik är en levande illustration till filosofen Hegels dialektik. Idéer drar iväg i tangentens riktning, krockar med sina inre motsägelser och tvingar fram helt nya sanningar.
Pandemins 2020-tal blir en lika formativ epok för Sverige som 1930-talet och 1990-talet. Reformer är välkomna. Både 30-talets Per Albin Hansson och 90-talets Carl Bildt följde devisen ”slösa aldrig bort en bra kris”. Men Sveriges kurskorrigeringar går ofta till överdrift.
Efter ett halvsekel av socialdemokratisk dominans hade skattetrycket skruvats upp till orimliga nivåer. En socialisering av näringslivet via löntagarfonder låg i korten. Antitesen blev en marknadsliberal våg, inspirerad västerifrån av Margaret Thatcher och Ronald Reagan.
Tillväxten kom tillbaka, men det blev också bieffekter. Segregering och betygsinflation på svensk skolmarknad. Kollektivanslutning till börsen via ett premiepensionssystem med oseriösa förvaltare. Avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt just när kapitalinkomsterna exploderade.
Många av 90-talets liberala reformer var bra, precis som 30-talets sociala reformer. Men i bägge fallen gick Sverige längre än länderna vi inspirerades av. Mycket riktigt hade vi runt 1980 en unikt jämn inkomstfördelning, medan vi 2020 har minst samma växande klyftor som andra – med samma politiska polarisering som följd.
Den rikaste tiondelen av världens befolkning sitter på fyra femtedelar av pengarna. Alla öppna ekonomier befinner sig i denna onda cirkel, där stigande tillgångspriser mest gynnar dem som redan har.
De rika kan inte konsumera hur mycket som helst. Deras sparande driver upp värdet på aktier och bostäder ytterligare, håller räntorna låga men hämmar tillväxten. De många som bara har sin tid att sälja trängs mellan arbetslöshet, privat skuldsättning och offentliga underskott, som snart leder till höjda skatter, urholkad välfärd, kanske också inflation.
Som vi sett under pandemin ger finans- och penningpolitisk stimulans ett golv åt marknaden. Koncentrationen av rikedomar ökar ännu mer.
Regeringen Löfven har fått ett lyft 2020, precis som regeringen Reinfeldt 2010. Krisernas kortsiktiga förskjutningar i opinionen döljer dock den grundläggande dialektiken.
Socialismen ledde till stagnation som ledde till nyliberalism som ledde till växande klyftor som leder till högerpopulism. Hegel hade nickat igenkännande åt denna växelverkan. Men trots allt ansåg filosofen att historien domineras av förnuftet. Det ger hopp till och med om extremernas Sverige.