Sommaren 1987 vikarierade jag som ledarskribent på Upsala Nya Tidning. Liberal-konservativa vindar blåste över västvärlden: I USA var Ronald Reagan president, i Storbritannien Margaret Thatcher premiärminister. CDU:s Helmut Kohl var förbundskansler i Västtyskland. Redaktionen bestod av Kersti Kollberg, Niklavs Lapukins, Erik Widarsson – och Håkan Holmberg.
Håkan sympatiserade starkt med vetenskapshistorikern Karl Poppers passionerade uppgörelse med marxister, platonister och determinister. Han avskydde det slutna samhället, och dess förnekelse av människans frihet och individualitet. Håkan hade doktorerat i historia 1982 på en avhandling om de svenska kommunisternas demokratisyn. Trots det såg han inte ut att vara en dag över tjugofem.
I Sovjetunionen, på andra sidan Östersjön, började samtidigt otroliga saker hända den här sommaren. Redan i april 1985 hade Michail Gorbatjov i Moskva proklamerat att det var dags för mer öppenhet i det slutna jätteriket. Det tog emellertid några år av förundrad misstro innan fördämningarna började brista i våra ockuperade grannländer Estland, Lettland och Litauen.
Under 1987 bildades miljöorganisationer och människorättsorganisationer och öppna protester, helt otänkbara bara något år tidigare, mot Molotov-Ribbentrop-pakten samlade människor i Tallinn, Riga och Vilnius. Flera rörelser, snart politiska partier, såg dagens ljus 1988 och kraven på Moskva gick snabbt från autonomi till att gälla fullständig självständighet. 1989 och 1990 innebar konfrontation med en alltmer desperat och pressad Sovjetledning i Moskva. Få betraktare trodde det skulle gå bra.
Men esterna, letterna och litauerna fick stöd. Vid en tidpunkt när det verkligen behövdes att omvärlden ställde sig på de svagares sida, steg Måndagsrörelsen upp på de svenska barrikaderna. De fyra grundarna Håkan Holmberg, Peeter Luksep, Andres Küng och Gunnar Hökmark omsatte sin brinnande demokratiska och liberala övertygelse i offentlig handling.
Måndagsrörelsen – och svensk diplomati under dessa år – återupprättade den svenska heder i Baltikum som gått förlorad genom Baltutlämningen i januari 1946. Självständighet för Estland, Lettland och Litauen!, upprepade alla de som samlades måndag efter måndag klockan 12 på Norrmalmstorg i centrala Stockholm. Om och om igen under det dramatiska 1990, då de konservativa krafterna i Moskva slog tillbaka mot reformatorn Gorbatjov, om och om igen under det första halvåret 1991, när Moskvatrupper besatte tv-tornet i Vilnius och försökte ta över parlamentet i Riga.
I centrum stod den pojkaktige Håkan Holmberg, rakryggad till försvar för det öppna samhället och övertygad – trots allt – om att världen kunde bli bättre. Och det blev den. Nu i augusti är det 29 år sedan Måndagsrörelsen höll sitt sista möte. Baltikum var åter självständigt.
Håkan Holmberg upphörde dock aldrig att vara vaksam och stridsberedd, för det öppna samhällets fiender lade inte ned vapnen. Ständigt uppträder de i nya skepnader. Klädda i dyra kostymer, eleganta dräkter eller medaljprydda uniformer fortsätter de att göra allt de kan för att krympa den mänskliga mångfald de så starkt fruktar.
Dess företrädare talar ryska, men också kinesiska, turkiska, ungerska, engelska – och svenska. Låt oss nu när Håkan är borta föra hans arv vidare: Misstro dem som inte ger människan rätt till frihet, men ha förtröstan. Du ska – du måste – tro att det går att göra världen bättre.
Tack, Håkan.