Man går här och tänker på två saker: elräkningen och Algeriet.
Det senare beror inte på den ökenhetta vi numera delar med Afrikas största land, utan snarare om det förra - elräkningen.
Ukrainakrigets mest märkbara konsekvens för oss här uppe i Europas hatt är ju de skenande elpriserna. EU:s gemensamma elmarknad klarar rysk ekonomisk krigföring bättre än något enskilt land, och för det kan man bara vara tacksam. Men för Sverige, en nation som ansvarsfullt nog föddes med älvar och byggde kärnkraftverk, är det likväl ett bryskt uppvaknande att plötsligt behöva dela notan med stater som satsat allt på sibirisk gas.
Ungefär 43 procent av Europas naturgas kom år 2020 från Ryssland, och det är den siffran som nu ska ner mot nollstrecket. Då måste gasen tas från annan ort – och det är här Algeriet dyker upp som tredje största gasleverantör till EU, ansvarig för 8 procent av importen. Det kan låta lite, men försäljningen är koncentrerad till två stora ekonomier, Spanien och Italien, som år 2020 hämtade 29 respektive 22 procent av all gas ur algeriska källor.
EU hoppades inledningsvis att Algeriet skulle trolla upp mer energi ur sanden för att kompensera det ryska bortfallet, men det verkar inte tekniskt möjligt på kort sikt. Likadant är det med planerna på en transsaharisk rörledning som låter Algeriet slussa gas från Niger och Nigeria till Europa. Utmärkt idé, men bygget är inte ens påbörjat.
Vad Algeriet däremot skulle kunna göra på kort sikt vore att leverera mindre gas.
Till saken hör att Algeriet, som först 1962 lyckades slå sig fritt från 130 år av fransk rasdiktatur, har goda band till Ryssland och en ganska sårig relation till de gamla imperialisterna i norr.
Den omvittnat lättretliga algeriska regimen har varit särskilt kitslig sedan Donald Trump år 2020 erkände Västsahara som marockanskt territorium – kampen mot Marockos ockupation är nämligen Algeriets högsta utrikespolitiska prioritet. Algeriet har sedan dess avbrutit både de diplomatiska förbindelserna med och gasleveranserna till Marocko. Samtidigt har Marocko dock utpressat Spanien genom hot om att släppa igenom tiotusentals migranter, på turkiskt vis. I våras föll Madrid till föga och tog, för första gången, ställning för de marockanska anspråken i Västsahara.
Algeriets ilska stegrades ytterligare och landet gestikulerar nu hotfullt mot gaskranen. Ännu har inget hänt, men om de spansk-algeriska förbindelserna skulle prövas ytterligare är det fullt möjligt att lamporna slocknar i sydvästra Europas största land.
Och därför går man här och funderar över först sin elräkning, sen Algeriet.