Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal, är en aforism som drottning Kristina en gång lär ha myntat. Så frågan på det blir: alla som vill leva länge i Uppsala, vill de också bli gamla, här i Ungdomens stad?
Mittenstyret, socialdemokrater, liberaler och miljöpartister, lovar i alla fall att Uppsala ska bli en äldrevänlig kommun, uttryckt i ett debattinlägg i UNT (1/10). Men Mittenstyret får ju akta sig så att varumärket Ungdomens stad inte äventyras. Att gå så långt som att Uppsala skulle bli en Ålderdomens stad vore ju ett felsteg som ingen kommunal framtidsstrateg önskar sig. Men de flesta representanter för den äldsta femtedelen av Uppsalaborna skulle nog må gott av lite mer utrymme för sig i kommunen.
Också de Uppsalabor som lever länge blir trots allt gamla och i dag har andelen äldre Uppsalabor över 60 år ökat till att utgöra ungefär en femtedel av alla 235 000 invånare i kommunen. Under det närmaste decenniet blir det värre då hela 40-talistgenerationen fyllt 80 och kanske börjar kräva mer och mer åldersrelaterad service i form av färdtjänst, hemtjänst eller omsorgsboende. Visserligen klarar sig merparten av kommunens gamla utan någon mer långtgående service, men i takt med att medellivslängden ökar, ökar också behovet av omsorg för de allra äldsta.
Uppsalapolitiken har alltså att se fram emot ett ökat tryck på åtgärder för äldre det kommande decenniet. I det ovan nämnda debattinlägget skriver socialdemokraterna Erik Pelling och Eva Christiernin att pandemin gjorde det ”skrämmande tydligt” att äldreomsorgen inte hade prioriterats tillräckligt högt de senaste decennierna.
Nu vill Mittenstyret alltså satsa 21 miljoner kronor extra till äldrenämnden i nästa års budget. Samtidigt tar man bort kravet på effektiviseringar så att äldreomsorgen får arbetsro, fler undersköterskor och legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal ska rekryteras och de delade turerna ska bort. Både livskvaliteten och arbetsmiljön inom äldreomsorgen ska förbättras.
Detta är väl det minsta som Uppsalas äldreomsorgstagare och Uppsalas skattebetalare kan kräva.
Politiken har dock begränsad räckvidd, tack och lov. De flesta gamla klarar sig själva och är inte prisgivna åt politiska prioriteringar. Däremot måste staden vara utformad så att alla åldrar kan leva och röra sig i den, inte bara de unga.
Uppsala borde vara tryggt och säkert så att 90-åringen kan njuta av en promenad i Stadsträdgården eller ta en eftermiddagsfika med sin vän bland alla ungdomar på något kafé.
Också de riktigt gamla måste synas i Ungdomens stad.