I dagsläget är det endast tillåtet att använda SMS mellan närstående som bevisning i brottmål när det gäller särskilt grova brott. Denna reglering vill åklagare nu ta bort (Sveriges Radio, 18/8). Istället ska det vara möjligt att beslagta och snoka i närståendes mobiltelefoner vilket brott det än må handla om. Även om det rör sig om bagatellbrott som olovlig körning eller ringa narkotikabrott.
Sedan några år tillbaka, när kriminalitet hamnade högst på listan av frågor som väljarkåren bryr sig om, har åklagare fått en tongivande roll i debatten om brott och straff. Det har inte sällan dröjt mer än några veckor mellan att åklagare gjort utspel om ett reformförslag i media till dess ett eller flera partier snappat upp det och gjort det till en del av sin egen politik.
I grund och botten är det bra att politikerna är lyhörda gentemot statliga tjänstemäns förslag, och detta inte minst när det kommer till en yrkesgrupp som åklagare vars uppgift är helt central för att stävja brottsutvecklingen. I många fall har det också rests fullt legitima krav på diverse reformer som skulle kunna göra det lättare för åklagare att utreda och lagföra kriminella.
Men man ska inte blint tro att åklagarnas yrkesintressen med nödvändighet alltid sammanfaller med vad som utgör allmänintresse. Det förslag som presenteras innebär en mycket långtgående inskränkning i privatlivet – för potentiellt alla och envar vars närstående misstänks för brott – och tar dessutom sikte på brottslighet som inte utgör skriande samhällsproblem. Tanken är förstås att komma åt grövre brottslighet genom småbrotten, men förslaget kommer drabba många fler än yrkeskriminella.
Även mindre allvarliga brott ska förstås stävjas, men brottsbekämpning är inte ensamt ett överordnat samhällsintresse, och detta gör sig särskilt gällande när det gäller mindre allvarliga brott. Syftet med att exempelvis fortkörning är kriminaliserat är rimligen inte att alla som någonsin kört fort ska dömas och bötfällas, utan att tillräckligt många håller en hastighet som garanterar en acceptabel trafiksäkerhet.
Att staten och polisen, med hot om våld eller faktiskt konkret våld, som det till syvende och sist handlar om, ska kunna beslagta och snoka i mobiltelefoner tillhörande personer vars närstående är misstänkta för småbrott är kort sagt inte proportionerligt, hur mycket det än skulle underlätta åklagarnas arbete.
Är den privata sfären så pass inskränkt är risken omedelbar att folk inte skulle våga tala med sina närstående om saker de gjort fel. Och ett sådant samhälle vill vi knappast leva i.