I en passus i sin nationella granskning av 27 sjukhus skriver IVO, Inspektionen för vård och omsorg: ”De medicinska resultaten i svensk vård faller väl ut i internationella jämförelser”. Uttalandet är inte typiskt för redovisningen, långt därifrån. Men viktigt att komma ihåg när så stor del av rapporteringen kring vården präglas av krigsmetaforer om undantagstillstånd, skräcknätter av väntan och av en påtaglig risk för patienter att dö.
Typiskt IVO-granskningen, där Akademiska sjukhuset ingår, är observationer av ”utbredd korridorvård, dygnslånga väntetider, läkemedel som inte ges i tid eller inte alls och medicinsk övervakning som inte sker utifrån patientens behov.” Alltihop är välkänt för till exempel UNT:s läsare efter rader av larm i och i anslutning till akutmottagningen på Akademiska.
Det finns dock risker med att måla en verksamhet i alltför svarta färger. När ledningen och fackförbunden gör gemensam sak skapas en enorm kraft. Ingen politiker med självbevarelsedrift motsäger uttalanden från medicinskt kunnig personal, som att ”patientsäkerheten är hotad”. Hur skulle man som lekman kunna göra det?
Följden kan bli personalbrist, att ingen vill söka jobb på sådana fruktansvärda ställen, något som även skolan drabbades av för runt tio år sedan. En annan följd blir att även patienter tvekar att ta kontakt med denna Kafkaliknande institution där uttorkning väntar i en mörk korridor, långt från all hjälp.
Det här låg bakom konflikten mellan Akademiska och IVO ifjol. IVO ställde enligt regionledningen ett ”omöjligt” krav på ett ökat antal vårdplatser (27/6). Det var bara det att kravet byggde på sjukhusets egna bedömning av behoven. Hälso- och sjukvårdsdirektören Mikael Köhler vände sig ändå mot myndighetens beskrivning av vården på Akademiska. ”De skrämmer folk. Vi kommer alltid att ha avvikelser, med ser ingen ökning av vårdskadorna”, sade han.
Nej, ett akutsjukhus utan avvikelser kommer aldrig att existera. Akutvård går inte att planera på det sättet. Om det sker en olycka, om det blir nollgradigt och blixthalka en kväll efter jobbet eller bara genom ett slumpens nyck så kommer det plötsligt att ligga patienter i korridoren. Så är det och så måste det vara.
Om konflikten med IVO kan leda till något gott är det att de ansvariga kan bli bättre på att lyfta fram den extremt kvalificerade vård som erbjuds på världens 51:a bästa sjukhus (enligt Newsweeks rankning i fjol). Det ständigt utskällda Karolinska i Stockholm är för övrigt åttonde bäst i världen.
Med detta sagt, som det brukar heta, svensk sjukvård har problem. ”IVO har rätt, akutvårdens problem bara toppen av ett isberg – dags för kriskommission” skriver Vårdförbundet om granskningen av de 27 sjukhusen. De organiserar sjuksköterskor som inte gärna vill jobba på dessa sjukhus, vilket i sin tur betyder brist på vårdplatser.
I förra veckan kom Arbetsmiljöverket med ett viteskrav mot Akademiska sjukhuset om att öka bemanningen på akutmottagningen och öppna fler vårdplatser. Det fungerar inte som det ser ut nu, då avvikelserna snarast blivit vardag. ”Det råder ingen brist på sjuksköterskor, bara på sjuksköterskor som vill jobba under dessa förhållanden”, säger generaldirektören Sofia Wallsten (UNT 24/1).
Det råder ingen tvekan om att problemen är verkliga och att de måste lösas. Men om mediekonsumenter och patienter någon gång ska kunna förstå den komplexa vården måste de som jobbar där, cheferna, personalgrupperna och facket, ibland lyfta blicken och tänka på IVO:s slutsats: ”De medicinska resultaten i svensk vård faller väl ut i internationella jämförelser”.