När svenska kvinnor 1974 genom ett beslut i riksdagen, framdrivet av liberaler och socialdemokrater, fick rätt till sin reproduktiva hälsa kände många att kampen var över. Äntligen. 

Svensk abortlagstiftning ger en kvinna rätt att göra abort utan att behöva bli ifrågasatt fram till artonde graviditetsveckan. Under de nästföljande fyra veckorna, fram till graviditetsvecka 21+6, har kvinnan om det föreligger särskilda skäl, möjlighet att få tillstånd från Socialstyrelsen att avsluta graviditeten. Det kan handla om allvarliga skador på fostret eller att kvinnan befinner sig i en svår social situation som till exempel missbruk, eller att den havande är ett minderårigt barn vilket gjort att man inte förstått att det handlar om en graviditet förrän det gått alltför långt.

Ett foster som bedöms klara livet utanför livmodern är inte tillåtet abortera. Eftersom det är efter ungefär halva graviditeten viktiga nervbanor kopplas och det som skall bli en ny människa börjar få de egenskaper som vi ofta kallar mänskliga, är det en fullt rimlig tidpunkt att i praktiken låta värnandet om en skyddsvärd individ övergå till två.

Det tycker dock inte de abortmotståndare som fortfarande, efter nästan ett halvt sekel, på olika sätt kämpar för att ta ifrån kvinnor deras rättigheter. Kärnan i det svenska abortmotståndet finns i Uppsala och i föreningen Människovärde (tidigare Ja till livet). Ordförande är Johanna Byman, som är sjuksköterska och även ansvarig för telefonjouren ”Livlinan” vilken riktar sig till gravida kvinnor. I en intervju i ett reportage om det svenska abortmotståndet i Expressen (20/9) berättar Johanna Byman om hur hon använder jourlinjen för att ”ge det ofödda barnet en röst”. Byman anser att en människa blir till i befruktningsögonblicket och därför vill hon att abort förbjuds helt. Även vid våldtäkt eller incest.

Att det finns omfattande studier som visar att en abort inte ger någon negativ påverkan på kvinnors psykiska hälsa och att det tvärtom finns evidens för att kvinnor som tvingas bära och föda barn mot sin vilja mår dåligt, ignoreras helt organisationer som Människovärde. Likaså tycks alla de hundratusentals kvinnor som dör eller skadas för livet under olagliga aborter i länder med förbud inte bekymra dem alls.

Det är stor skam. Om abortmotståndarna på riktigt brydde sig om utsatta medmänniskor skulle de lägga sin energi på alla de som redan finns och som far illa i dagens Sverige. Inte på att moralisera över kvinnor i en tuff situation. Det är 2020 nu. Inte 1820.