Fältprästen Oleksandr Karapetian och jag sitter på ett kafé i östra Ukraina efter en ekumenisk bönesession i gränsstaden Kostiantynivka. Han sammanfattar sin uppgift:
”Det viktigaste är att vara med soldaten vid alla tillfällen. Inte försöka ändra denne utan att bara vara där, lyssna mer än prata – och visa att Gud är med oss.”
Han är 33 år, från Nikopol, präst i katolska kyrkan och fältpräst sedan 2020, nu biträdande brigadpräst i 93:e mekaniserade brigaden. Fältprästerna har en konfessionsneutral benämning på ukrainska och är en organisation i Ukrainas försvarsstyrkor. Ett par hundra präster, samt några imamer och rabbiner, är anställda för att sörja för soldaters andliga behov. För att bli fältpräst måste man få godkännande från det egna samfundet samt gå en särskild kurs inom Försvarsmakten.
Förutom gudstjänster leder fader Oleksandr samtal, gemensamma och individuella. Vid de förra är det prästen som pratar och fokus är på tron. Under de individuella samtalen är det mest soldaten som står för pratandet, medan prästen lyssnar.
Många gånger ser fader Oleksandr att soldaten har ett behov av att prata men klarar inte riktigt av att öppna sig:
”Det kan krävas flera samtal, tid för mig att bygga upp förtroende. Kanske kan vi börja med att prata om annat än känslor för att etablera en relation. Det händer att vi sitter länge och pratar om fotboll”, säger han.
Den katolska kyrkan är en jämförelsevis liten kyrka i Ukraina, ett land där de allra flesta troende är ortodoxa. 93:e brigaden har dock ingen ortodox präst utan en katolsk och en från en protestantisk kyrka. Så är det i krig. Oleksandr Karapetian säger att hans samfund följer ett annorlunda regelverk i dessa förhållanden, som att låta ortodoxa bikta sig hos honom.
Han förbereder även dem som vill för dop, förklarar vad det innebär att vara kristen, även om själva dopet sedan sker i ett annat kristet samfund. Fader Oleksandr ger till och med rådet att soldaterna döper sig i sin lokala kyrka.
Har då hans egen tro förändrats under kriget? Och hur mottas de centrala kristna budskapen? Det finns ju de som säger att hat, som kristendomen bekämpar, är en angelägen drivkraft i krig.
Fader Oleksandr tar bestämt avstånd från den tanken: ”Hat kan aldrig fungera som en drivkraft. Det kan stimulera tillfälligt, som knark, med samma följder.”
Och det är även ett svar på den andra frågan. Kriget har drivit hans egen tro genom, som han beskriver det, berg- och dalbana men att den därigenom har blivit starkare, djupare.
”Kriserna tvingar fram utveckling av tron”, säger fader Oleksandr. Det gäller för många soldater men även för honom själv.