President Recep Tayyip Erdogan hade tillsammans med utrikesministern och senare premiärministern Ahmet Davutoglu utvecklat en doktrin de kallade ”noll problem”. Det handlade om att fördomsfritt närma sig alla grannstater samtidigt och vidga Turkiets inflytande genom handel och en mjuk, islamiskt färgad nationalism.
I många år gick det strålande och Turkiets inflytande tycktes i ständig tillväxt. Men nu för tiden är det snarare ”noll vänner” som gäller. Relationerna med Israel kraschade med skotten mot Ship to Gaza år 2010. Kontakterna med Syrien bröts 2011, när Ankara började stödja upproret mot Bashar al-Assad.
Men Assad blev kvar, medan norra Syrien föll i händerna på PKK-allierade kurder och militanta islamister, och tre miljoner syrier flydde till Turkiet. Ryssland införde dessutom hårda sanktioner 2015, efter att Turkiet skjutit ner ett ryskt stridsflygplan. Samtidigt blev Turkiets band till USA allt mer ansträngda, mycket på grund av åsiktsskillnader om just Israel och Syrien.
Förändring var med andra ord nödvändig för att bryta isoleringen. Redan förra året började Turkiet tina upp relationerna med Israel och nu har samarbetet återupptagits. Samtidigt har kontakterna med EU kommit att domineras av flyktingkrisen, vilket givit Erdogan möjlighet att kräva eftergifter. Den turkiske ledaren började i juni 2016 göra ivriga närmanden till Ryssland, som till sist lät sig blidkas och hävde sanktionerna. Allt detta har skett medan Erdogan möblerat om sin förvaltning.
Trotjänaren Davutoglu avskedades i maj, vilket följdes av en serie drastiska rockader på utrikesdepartementet. Mest intressant, men också mest oklart, är vad Erdogan planerar att göra åt Syrienkrisen, där hans kampanj mot Assad helt har kört fast.
Turkiets Syrienpolitik håller på att ändras, säger den före detta turkiska diplomaten Sinan Ülgen i en epostintervju:
– Avpolletteringen av förre premiärministern Ahmet Davutoglu, som av många ses som huvudarkitekt för Ankaras ogenomtänkta och överambitiösa Syrienpolitik, kommer att underlätta denna förändring.
Så verkar det vara. Davutoglus efterträdare Binali Yildirim sade sig nyligen eftersträva samarbete med alla Turkiets grannar, inklusive Syrien. Det är tongångar som inte har hörts på fem år.
Flera turkiska statsvetare och journalister jag talat med understryker dock att det knappast handlar om någon total omläggning eller ett omfamnade av Assad. Snarare en justering av hur djupt landet tänker blanda sig i Syrienkriget och om att prioritera noggrannare. De flesta turkar ser PKK:s växande inflytande i norra Syrien som ett betydligt värre problem än Assad, och de syriska kurderna lär hädanefter få en större roll i Turkiets kalkyler.Men vart turkisk utrikespolitik är på väg på längre sikt, det vet bara gudarna – och kanske Erdogan.