Valresultatet var för all del tydligt nog: 93 procent ville enligt lokala myndigheter att Kurdistan ska bryta sig ut ur Irak. Det råder inget tvivel om att kurderna efter Saddamregimens folkmord och förföljelser ser självständighet som både en rättighet och en nödvändighet.
En åsiktsyttring gör dock ingen stat, oavsett hur djupt känd den är. När den kurdiske ledaren Massoud Barzani nu kräver att Iraks centralregering ska inleda förhandlingar om nya gränser möts han av kalla handen. I övriga Irak betraktas de kurdiska nationalisterna som giriga separatister som med vapenmakt försöker råna Irak på väldiga oljeresurser.
Premiärminister Heidar al-Abedi har klokt nog avstått från att skramla med vapnen och istället satsat på diplomatiska och ekonomiska sanktioner. I det får han stöd av i stort sett hela det internationella samfundet, eftersom de flesta världsledare är mer intresserade av att hålla Irak stabilt och pressa tillbaka den så kallade Islamiska staten. USA och EU kallar omröstningen illegitim, Ryssland har uttryckt sitt stöd för ett enat Irak, arabländerna likaså.
Grannländerna Iran och Turkiet hyser egna nationalistiskt sinnade kurdiska minoriteter, och ser därför folkomröstningen som ett hot. Iranska politiker har varnat för att ett självständigt Kurdistan vore “ett nytt Israel” - den judiska staten är det enda land som backat kurderna - medan Turkiets president Recep Tayyip Erdogan hotar att skära av handelsförbindelserna för att på så vis knäcka den kurdiska ekonomin.
– Turkiet är traditionellt sett extremt allergiskt mot alla sorters kurdiskt självstyre, inklusive idéer om autonomi eller federation, säger den turkiske Mellanösternspecialisten Cengiz Çandar, som är knuten till Stockholms universitets institut för Turkietstudier.
– Oberoende av hur nära relationer man har etablerat med Barzanis ledning inom Kurdistans regionalregering de senaste åren, vilka främst bygger på gemensamma ekonomiska intressen, så kommer man i Ankara att vara lika envisa som Bagdad och Teheran när det gäller marschen mot kurdisk självständighet, kanske ännu mer.
Ingen sida verkar vilja ta till vapen, men det är ett smärtsamt dödläge som uppstått.
Om de irakisk-turkisk-iranska sanktionerna blir effektiva och långvariga kan det skapa kaos i Kurdistan, som i princip inte har några inkomster utöver oljan. Men de kurdiska ledarna är samtidigt för svaga eller för övertygade (eller bägge) för att säga till sitt folk som det är: självständighet kommer att ruinera oss.
Mest sannolikt är kanske att dagens oroligheter bara stelnar i en ny olöst konflikt, en halvgången självständighetsprocess som en vacker dag bryter ut i nya kriser. Alla problem går inte att lösa, men det mesta går att skjuta upp – inklusive Kurdistans drömmar om självständighet.