I land efter land har frihetsdrömmen förvandlats till en mardröm. Den politiska övergången i Egypten, arabvärldens folkrikaste land, slutade i en katastrof vars följder vi ännu inte fullt ut kan överblicka. När militären störtade diktatorn Hosni Mubarak i februari 2011, efter väldiga demonstrationer, vann det Muslimska brödraskapet både parlaments- och presidentvalen.
Men på den ekonomiska krisen bet inga fromma böner, och den gamla regimens män i statsmakten gjorde allt de kunde för att underminera islamiststyret. Militären grep åter makten den 3 juli 2013. Under förre försvarsministern Abdelfattah el-Sisi har förtrycket hårdnat till nivåer som skulle ha fått till och med Mubarak att rodna av blygsel. Väpnade grupper har börjat genomföra attentat mot säkerhetsstyrkorna och den så kallade Islamiska staten har fått fäste på Sinaihalvön. Egypten går ingen lycklig framtid till mötes.
Det gör inte heller Libyen, Syrien, Irak eller Jemen.
Gaddafis fall år 2011 blev början på en period av statslös anarki som Libyen knappast tar sig ur i brådrasket. För närvarande slåss tre så kallade regeringar om makten: en i Benghazi, en i Tripoli och en sista – ännu en avläggare till Islamiska staten – i Gaddafis gamla hemstad Sirte. Den västvärld som var beredd att inskrida med vapenmakt mot Gaddafi har med en nervös harkling försvunnit ut i kulisserna så snart det blev tal om återuppbyggnad och bistånd.
Även i Syrien och Irak finns gott om regeringar. Syrien har tre eller fyra, beroende på hur man räknar: Bashar al-Assads diktatur i Damaskus, Islamiska statens välde i öster, en exilregering baserad i Turkiet, och ett kurdiskt självstyre i norr. Irak har tre: en shiitiskt dominerad halvdemokrati i Bagdad, ett annat kurdiskt självstyre i norr, och Islamiska staten i väster. Bägge ländernas luftrum surrar av utländska flygvapen.
Läget är lika tröstlöst i Jemen, vars sönderfall redan var långt framskridet när den arabiska våren anlände. De nordvästra delarna och huvudstaden Sanaa styrs av Iranvänlig islamistmilis, medan Aden i söder regeras av en kaotisk samling självständighetsivrare, sunniislamister och miliser stödda av Saudiarabiens flygvapen. I öster bara mörker: al-Qaida, Islamiska staten, allsköns klanmiliser och kriminalitet.
Och i lilla Bahrain krossades upproret redan 2011 av en saudiskledd militärintervention. Där sker idag protester och attentat, men någon demokrati vågar man knappast drömma om.
Bara i Tunisien, den plats där protesterna började med den fattige grönsakshandlaren Mohammed el-Bouazizis självbränning i staden Sidi Bouzid, finns idag ett demokratiskt system. Det står inte särskilt stadigt, men det har överlevt – inte minst tack vare att det islamistiska Nahdapartiet till skillnad från Brödraskapet i Egypten valde att frivilligt frånsäga sig makten när protester utbröt, trots att de egentligen hade all rätt att insistera på det mandat de vunnit i valen.
Kvar finns bara de arabiska dissidenternas utsökta sinne för svart humor: ”Vi hade en underbar tunisisk vår på gång, men sedan kom alla andra och förstörde.”
Aron Lund
Mellanösternkännare och fristående kolumnist i UNT