Vi samarbetar gärna med Nato, och allt tätare, men regeringen vill inte ens tala om medlemskap.
I den proposition om försvaret som regeringen presenterade i april går man mycket långt: Man vill "ytterligare fördjupa" det bilaterala militära samarbetet med USA. "Utvidgningen av Nato gynnar säkerheten i Europa, inklusive för Sverige". Regeringen vill också "öka svenskt deltagande i Natos mest avancerade och komplexa övningar". Regeringen anser att Ryssland visar "ökande ambitioner och mer konfrontatorisk hållning" och uppträder "mer utmanande". Regeringen betonar också Natos roll för den svenska försvarsförmågan. Man tror visserligen inte att något land skulle anfalla Sverige men det svenska försvaret bör ändå utformas för att möta ett väpnat angrepp.
Det låter ju mycket allvarligt. Och ändå mer allvarligt låter "värdlandspropositionen", ett förslag från alliansregeringen som skulle innebära att Nato kunde ha egna baser på svensk mark och egna vapen under eget befäl. Vi vet ännu inte om det förslaget kommer att godkännas. Det ska inte läggas fram förrän nästa vår.
Det här låter ju som planer hos en ivrig och aktiv medlem av Nato. Men statsminister Stefan Löfven har gång på gång slagit fast att det inte är aktuellt med något Nato-medlemskap. Försvarsutredningen höll på att falla på att Alliansen krävde att medlemskap i Nato skulle utredas medan regeringen sa tvärt nej. Till slut blev det en kompromiss. En särskild utredare skulle titta på olika för- och nackdelar med olika internationella samarbeten och medlemskap. Vad det innebär finns det flera olika tolkningar av.
Förhållandet mellan Sverige och Nato har på nytt aktualiserats av Natos mycket stora övning i Östersjön. I juni kommer det svenska försvaret att jaga ubåtar tillsammans med Nato nära Danmark, Polen och Sverige. Det blir ett betydligt större svenskt deltagande än förra övningen 2014.
Det här ska ses mot bakgrund av de allt sämre relationerna med Ryssland. Det ryska stridsflyget över Baltikum har ökat sin närvaro liksom den ryska Östersjöflottan blivit större och alltmer aktiv.
Samtidigt har den ryska flottan flera gånger hindrat utläggningen av en 40 mil lång undervattenskabel mellan Litauen och Sverige på internationellt vatten, vilket man naturligtvis inte har rätt att göra. Som örlogskaptenen Niklas Wiklund skriver i Svenska Dagbladet (15 maj):" Vilka åtgärder hade Ryssland vidtagit om svenska örlogsfartyg hade hindrat ryska civila fartygs arbete på internationellt vatten?" Då hade reaktionen nog inte begränsats till ett uttalande.
Alltså: Det politiska läget på Östersjön har försämrats. Sverige deltar allt mer intensivt i Natos övningar och kommer - kanske - att tillåta Nato att ha egna baser i Sverige. Men medlemskap i Nato - aldrig. Det måste verka väldigt konstigt för alla utom den svenska regeringen.