Första gången flyttade jag dit 1968, bodde där i tio år, bodde på annat håll i 28 år och flyttade tillbaka för åtta år sedan.
Jag kan inte påstå att stadsdelen förändrats mycket under de decennier jag bodde på annat håll. Det var samma talldungar, blåbärsskog och bergknallar, höghus varvade med trevåningshus, Västertorg – ja till och med 6:ans buss jag mötte för åtta år sedan. Granitvägen hade dock förvandlats från en ganska stillsam väg genom stadsdelen till en hetsig genomfartsgata med mycket trafik på. Tidens tand hade farit varsamt över Eriksberg. Det mesta var sig likt.
Det duger förstås inte i en brusande stad som tros bli 350 000 människor stor men där flaskhalsen för dessa storvulna planer så här långt heter bostadsbrist.
Det måste förändras, byggas mer. Varje plätt ska bebyggas så att vi får den förtätning av stadsmiljön som tiden kräver. Och i Eriksberg finns det plats att bygga på. Det gäller inte bara de där ointressanta småytorna lite varstans, utan också de stora obebyggda ytorna i höghusområdet vid Granitvägen.
I det kommunala bostadsbolaget Uppsalahems lokaler i Eriksberg visas nu upp fem alternativ till utbyggnad av Eriksberg. Ska man vara petnoga handlar det om de områden som Uppsalahem äger och hittills har bebyggt. Resten av stadsdelen med bostadsrätter och andra hyresvärdar plus privatvillor berörs inte. Ändå är visionen för framtidens Nya Eriksberg helt dominerande för hela stadsdelen. Gator ska dras om, det ska bli direktvägar från Täljstensområdet till Granitvägen, det ska bli ett nytt torg där bensinmacken ligger i dag och det ska bli ett myller av hus överallt för kanske 5 000 människor till.
Det är kul att se hur arkitektbyråerna fantiserar, särskilt fäster jag mig vid en sorts dagvattensystem där vattnet flyter i små små kanaler vid sidan av gatorna, precis som i den sydtyska staden Freiburg im Breisgau. Men hur skulle det bli att bo i gyttret mellan höghusen längs med Granitvägen och Marmorvägen?
Eriksbergs gröna identitet ska understrykas men den nuvarande filosofin, ”hus i park” ska bytas mot ”gatunatur”, ”gårdsnatur”, ”privat natur” och ”supernatur”. Supernatur är inte, som man kanske skulle förledas att tro, ett stilla orört stycke mark utan en totalprocessad markbit för lek och annan förströelse.
Det är förstås inte fel att ett kommunalt bostadsföretag lämnar förslag till hur deras bostadsbestånd ska förädlas, och säkert också fördyras, men det är besynnerligt att bara ett visst stycke av stadsdelen ska byta identitet, medan resten lämnas därhän. Gör man anspråk på att bygga det Nya Eriksberg måste väl hela stadsdelen vara med i planeringen?
Som sagt, intressanta förslag, även om mycket ser rätt utopiskt ut. Och frågan är om Eriksbergsborna är beredda att byta identitet på sin stadsdel.