Ledare: ”Jakt är vård av vilt och natur”

BREV TILL LEDARSIDAN

Med självpåtagen akademisk rätt anses där indirekt landets mer än 300 000 jägare vara motsatsen – barbarer. Att dessa genom sin fritidssyssla, jakt och viltvård samtidigt bedriver viktig samhällsnytta är tydligen något fullständigt obekant. Likaså att 89 procent av landets invånare enligt nyligen genomförd SIFO-undersökning anser dagens viltförvaltning genom jakt civiliserad nog att kunna accepteras.

Landets jägare återfinns inom alla samhällsskikt, med en tydlig låginkomstprofil. Likafullt bedrivs jakten gemensamt inom jaktlag med ömsesidig respekt, baserad inte på status utan på jaktligt kunnande. Att förfasa sig över att ”en miljon vilda djur” årligen dör genom jakt må stå en professor fritt att göra. Att inte inse att detta samtidigt är en resurs som tillvaratas och som i annat fall inte ”skulle haft evigt liv” är mer svårbegripligt.

Indignationen över att vilda djur dödas genom jakt speglar ett nutida urbant problem, avståndet och konflikten mellan staden och upprätthållande av en alltjämt levande landsbygd. Ett land utan jägare må för vissa hägra. Men vad skulle effekten bli? Okontrollerade viltstammar, svält, sjukdomar, viltskador och trafikolyckor på våra vägar! Att utan frivilliga insatser bemästra en sådan situation med skyddsjakt och anställda utövare är utopiskt att ens tänka sig. Fantasi får inte ersätta empiri.

Så länge en bredare allmänhet har kunskap och förståelse för jaktens och viltvårdens betydelse för vilt, människa och natur och jägarnas kunskap efterfrågas och uppskattas av samhället, är det djupt beklagligt att den kunskapen inte nått alla akademiska kretsar. Li Bennich-Björkmans uppfattningar om jakt rubbar inte min känsla av stolthet som jägare, eller förtar glädjen i arbetet för en rik fauna och biologisk mångfald genom jakt.

Torsten Nilsson, ordförande Jägareförbundet Uppsala län

Svar

Att nöjesjaga djur bejakar primitiva känslor hos människor; av övertag, spänning, att få kickar av att ”vinna”. Ingenstans ser jag att Torsten Nilsson bemöter vad jag skrev om det djupt problematiska i att oförblommerat bejaka viljan att döda. I civiliserade samhällen försöker man successivt att försvåra eller bestraffa primitiva tendenser. För inte så länge sedan ansåg majoriteten att det var rätt att slå barn i uppfostringssyfte, att män hade rätt att misshandla sina hust­rur och att homosexualitet var en sjukdom. Lagstiftning har förändrat detta, och kunskap.

När argumenten tryter är ett vanligt knep att ta till personangrepp. I Sverige har tydligen professor blivit ett skällsord. För den uppfattningen framför Torsten Nilsson inte heller några argument.

Li Bennich-Björkman