Senast nästa tisdag, 22 maj, måste parlamentet i Katalonien presentera en ny president och en ny regering, annars utlyses ytterligare ett nyval i regionen i sommar. Dödläget består efter valet 21 december, där partierna som förespråkar självständighet åter fick majoritet. De tänkbara kandidaterna för att leda Katalonien är antingen fängslade eller i landsflykt till följd av folkomröstningen om självständighet 1 oktober.
Det finns två sidor av dödläget. Den ena är lagen, det vill säga den spanska konstitutionen. Den högsta domstolen har underkänt flera folkomröstningar (2014 och 2017) med vidhängande deklarationer av självständighet för Katalonien. Ansvariga politiker har åtalats för uppror och felaktigt användande av offentliga medel. För närvarande är nio politiker och andra företrädare fängslade och ytterligare ett antal befinner sig utomlands, till exempel den förre presidenten Carles Puigdemont som greps och släpptes i Tyskland för en dryg månad sedan.
Den andra sidan av dödläget kom fram med all önskvärd tydlighet vid ett seminarium i Uppsala förra veckan (arrangerat av Utrikespolitiska föreningen). I rubriken, Demokrati mot laglighet i Katalonien, och genom paneldeltagarna, EU-parlamentarikern Jordi Solé (ERC), den spanska parlamentarikern Eulália Reguant (CUP) och Josep Costa, vicepresident i det katalanska parlamentet (via Skype).
”Det handlar inte om självständighet, det handlar om den demokratiska rätten för en majoritet att kunna bilda regering”, säger Josep Costa. Tre försök att välja en ny president har hittills misslyckats – kandidaten har antingen gripits eller inte fått parlamentets stöd. Vem som föreslås nästa tisdag är fortfarande inte klart, och det finns allt färre allt välja på.
Politikerna Solé och Reguant berättar om ledande politiker som hålls i sju kvadratmeter stora celler med mycket begränsade besöksmöjligheter. Om katalanska institutioner som rivs ned, om det katalanska språket som trängs tillbaka och om ett mycket bristfälligt stöd från omvärlden. ”Varför reagerar inte EU när folket i ett medlemslands möts av polisvåld när de försöker utnyttja sin demokratiska rättighet. Eller när folkvalda ledare spärras in av politiska skäl, mitt i det demokratiska Europa”.
Besvikelsen hos Jordi Solé är påtaglig. Han berättar om stöd från enskilda medborgare och även i personliga kontakter med andra EU-politiker. Men officiellt betraktas Katalonienfrågan som en intern spansk angelägenhet.
Vad vill Spanien? Och vad vill premiärminister Mariano Rajoy? Den enda planen i höstas var att slå till hårt mot folkomröstningen, ställa de ansvariga till svars, ta över styret i Katalonien (enligt artikel 155 i konstitutionen) och utlysa nyval. I denna enda plan ingick förstås att de katalanska väljarna skulle ta sitt förnuft till fånga och rösta fram en ny majoritet 21 december, en majoritet för att regionen ska stanna i Spanien. Sedan kunde man ta det från där och försöka hitta en lösning med den nya regionregeringen.
Men valresultatet blev alltså det motsatta. Självständighetspartierna (Junts per Catalunya, ERC och CUP) stärkte sin majoritet. Och, som ett budskap till Madrid, den regionala grenen av Rajoys PP nästan utraderades och fick behålla fyra mandat (av 135). Någon plan B hade inte Rajoy då, och det har han säkert inte nu heller annat än en Spanienvänlig katalansk regering i juli.
Vad man än tycker om ett självständigt Katalonien är det uppenbart att det är den spanska regeringen som har framtiden i sin hand. Den hårda attityden har inte försvagat motståndet i Katalonien, tvärtom. Konstitutionen har tagit regeringen så här långt, men inte längre. Det går inte att utropa en segrare i matchen mellan lag och demokrati, båda behövs. Men Costa, Solé och Reguent har rätt i en sak: Det som krävs nu är dialog. Spanien och Katalonien befinner sig i ett politiskt dödläge och då är det politiska lösningar som måste till.