Det är svårt för mig att inte tänka på min uppväxt i Eskilstuna när jag tänker på den gångna veckans pridefestival i Stockholm. Aldrig blir det så tydligt hur mycket som har hänt de senaste 20 åren, vilken oerhörd värderingsförskjutning vi har fått uppleva, som när jag tänker på min gymnasietid under slutet av 90-talet.
Homosexualitet uppfattades där och då i bästa fall som ”konstigt”, allt som oftast som ”äckligt”. Och av de omkring 3000 eleverna på stadens gymnasieskolor var två öppet homosexuella. Självklart visste vi också alla vilka dessa två personer var.
Nu, 20 år senare, har min hemstad sedan flera år tillbaka en egen prideparad och så många fler vågar vara öppna med vilka de är. Det är inte längre konstigt att ha en partner av samma kön eller att ha två mammor eller två pappor.
Ett annat sätt att se hur långt positionerna har flyttats fram och hur gemene mans värderingar har förändrats är att observera vilka frågor som har uppmärksammats i samband med prideveckan. Moderaterna passade på att lansera en kampanj med budskapet: ”Min mage. Mitt val. Ert barn. Sverige bör tillåta surrogatmödraskap.” Som ett brev på posten följde förstås en debatt kring detta, med lite lägre tonläge på tidningarnas kultur- och ledarsidor och – som förväntat – något högre tonläge på Twitter och andra sociala medier.
Frågan om surrogatmödraskap är mångbottnad. Det är lätt att ha förståelse för både motståndarnas argument som, med något olika infallsvinklar, handlar om kvinnorna som ska vara gravida med och föda barnen, och förespråkarna som lyfter fram längtan efter och rätten till barn.
Debatten är också intressant för att den inte bara handlar om möjligheten att bli förälder oavsett sexuell läggning. Den visar också hur mycket som har hänt sedan Stockholm Pride genomfördes för första gången. Och vilka stora steg som faktiskt har tagits mot något som borde vara självklart – alla människors lika värde. Visst finns det fortfarande dem som ser ner på människor som de betraktar som ”annorlunda”, men för de allra flesta är det en icke-fråga. Det är inte längre kontroversiellt att våga vara och bejaka sitt innersta väsen. Det är något som tas för givet.
Ja, det gäller även i Allsång på Skansen, hjärtat av svensk sommarnormalitet. När den norska mezzosopranen Adrian Angelico uppträdde på Sollidenscenen i veckan, gjorde han det just i kraft av att han är en duktig operasångare. Att han för några år sedan genomgick en könskorrigering var ingenting som uppmärksammades alls. För det är helt enkelt inte intressant för den svenska publiken.
Visst återstår det hinder att riva, men ibland finns det också en poäng med att stanna upp och faktiskt begrunda hur mycket som har förändrats under de 20 år som Stockholm Pride har arrangerats. Nu är det inte längre som under min gymnasietid. Nu får man vara den man vill vara.