Om en månad drar höstterminen igång för landets hundratusentals högskolestudenter. Antalet sökanden är fler än på länge, särskilt till Uppsala universitet. Samtidigt har utbildningsplatserna minskat något, vilket leder till långa reservlistor.
Alla är inte nöjda med utvecklingen. Flera socialdemokratiska riksdagsledamöter skriver i Uppsalatidningen (4/7) att det behövs fler högskoleplatser och att det är vanskligt att krympa utbildningarna i tider av hög arbetslöshet. De säger sig försvara Sverige som kunskapsnation och ställning internationellt. För att detta ska ske behövs, enligt skribenterna, fler platser. Liknande argument har framförts från en rad andra håll.
Givetvis ska ambitionen vara att värna kunskapssamhället. Men att fokusera för mycket på kvantitet riskerar att urholka kvaliteten. Sverige bör konkurrera med högkvalitativ forskning och undervisning, inte genom att slussa så många som möjligt genom högskolan.
”Våra studenter kan inte läsa”, skrev åtta historiker vid Uppsala och Linköpings universitet i UNT i vintras. De beskrev en situation där de sedan länge accepterat studenternas bristande förkunskaper, och där den språkliga förmågan sjunkit alarmerande. En utvärdering som Högskoleverket genomfört visar att en dryg femtedel av de granskade utbildningarna inte håller måttet.
När den högre utbildningen får agera arbetsmarknadsåtgärd är det inte konstigt att kvaliteten sjunker. Särskilt de humanvetenskapliga utbildningarna får ställa upp för att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Humanioraundervisning är billigt – det krävs inga labbsalar. Lärosätena får betalt per godkänd student, vilket leder till att studenter som kanske inte riktigt nått målen får gå vidare till nästa stadium. Då är det inte konstigt att undervisningen måste bedrivas på en lägre nivå.
I en tid då forskningens syfte mest anses vara att skapa nya företag kommer humaniora särskilt i kläm. Humanvetenskapen ska täcka upp för arbetslöshet och samtidigt bidra till ökad BNP. Ursprungssyftet med vetenskapen som studerar människan tappades bort någonstans, vilket knappast gynnar kunskapssamhället.
Den bristande språkförmågan och de undermåliga förkunskaperna är ett problem som ska åtgärdas i gymnasiet. Samtidigt bör de som har fallenhet för annat än just akademiska studier ges chansen att hitta ett jobb som passar dem. Ungdomar som inte har förmåga och motivation att ta till sig högre utbildning ska inte läsa på universitetet. Och då är det arbetsmarknadspolitiken som ska anpassa sig. Inte högskolan och humaniora.