För två år sedan var det många som undrade vilka mörkermän den nyvalde presidenten skulle utse till ministrar och chefer i den nya administrationen. Det blev också en del exempel på finansmän och klimatförnekare som var direkt olämpliga för sina uppdrag. Chefen för miljövårdsmyndigheten EPA, Scott Pruitt, var definitivt en av de värsta. I våras avgick han turligt nog och viss hänsyn till miljön kan åter prägla EPA:s arbete.
Men det fanns också exempel på utnämningar som visade sig vara bra. Oljebolagschefen Rex Tillerson var en utrikesminister med stor förståelse för internationella relationer. Och försvarsminister James Mattis har också visat sig balanserad. Problemet är att balanserade personer sällan går ihop med presidenten. Tillerson fick sparken tidigare i år och i förra veckan meddelade Mattis att han avgår i ett uppmärksammat brev.
Den utlösande faktorn för försvarsministern var sannolikt det plötsliga och för många olustiga beslutet att dra tillbaka alla amerikanska trupper från Syrien. ”Det kommer att stärka Ryssland och Iran som båda stöttar Assad-regimen”, skriver Mattis. Han var också emot Trumps beslut att säga upp Iranavtalet tidigare i år.
Mattis vill också se en annan hållning än Trumps mot auktoritära länder som Ryssland och Kina. Till skillnad från Trump är han också en stark Natovän: ”En av mina viktigaste övertygelser har alltid varit att vår styrka som nation är oupplösligt sammanlänkad med vårt unika och omfattande system av allianser och partnerskap”.
James Mattis lämnar sitt uppdrag i februari. USA förlorar ännu en balanserande faktor som kan väga upp presidentens kortsiktiga och oförutsägbara beteende. Donald Trump gillar inte att bli kritiserad. Det kommer att bli mycket av den varan under 2019 med ett representanthus som domineras av Demokraterna. Presidentens makt minskar men han kommer att bli ännu farligare för omvärlden. Beslutet om Mattis efterträdare kommer att ge en ledtråd om vad vi har att vänta oss.