Abu Bakr al-Baghdadi mötte precis det tarvliga och blodiga slut man kunde förvänta sig. Mannen hade krävt att få kallas kalif, alltså ledare för alla världens muslimer, slutade som en jagad brottsling i nordvästra Syrien, där han till sist utlöste sitt bombbälte efter att ha jagats ner i en tunnel av soldater och skällande hundar.

Så mycket för det “kalifatet”.

Den specialoperation som till sist spårade upp och dödade ledaren för Islamiska staten (IS) verkar ha varit en utomordentligt väl bevarad hemlighet. Större delen av statsledningen i USA informerades först efter fullbordat faktum, och inte heller den USA-ledda anti-IS koalition som Sverige stöttar med militär trupp (se UNT 7/9) fick något veta.

Alla vill ju ändå vara med och dela på äran, så det dröjde inte länge innan stater och väpnade grupper i Mellanöstern började viska i förtroende till journalister och andra kända skvallertackor om sin egen nyckelroll. Hittills har Irak, Turkiet, kurdiska ledare i Irak och Syrien, och till och med den IS-fientliga extremistgruppen Tahrir al-Sham, i vars områden Baghdadi hittades, försökt norpa åt sig en bit av berömmelsen.

Det kändes nästan som en frisk fläkt när ryska försvarsdepartementet vevade igång sitt gnisslande gamla desinformationsmaskineri och började sprida antydningar om att alltihop var ljug och att USA aldrig dödat Baghdadi.

Död är han förvisso, rysk missunnsamhet till trots. Så vad händer nu?

Varenda terrorexpert som står att uppbringa har vid det här laget redan hunnit förklara att Bagdadis död inte innebär slutet för IS, och det är väl alldeles riktigt.

I rätt hög grad beror det dock på hur vi har valt att definiera IS, nämligen inte som en fiende som kan knäckas fysiskt (och som sen möjligen omorganiserar sig om man har otur) utan som ett närmast metafysiskt hot vars existens är oberoende av läget på marken. Såväl regeringar som medier har på något vis slutit sig till att kampen mot IS fortfarande är oavgjord så länge det överhuvudtaget smäller bomber, distribueras propaganda på nätet och genomförs spridda kniv- och lastbilsattacker av misslyckade unga män från Europas fattigförorter.

Det är ett synsätt som härrör ur det konceptuellt kuriösa “krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president George W. Bush lät utlysa efter 11 september-attackerna 2001. Det är nämligen svårt att driva ett konkret krig mot en politisk abstraktion, eller för den delen mot en kampmetod. 

Eller ja, att driva kriget går väl. Men hur vinner man?

Aron Lund är mellanösternexpert och fristående kolumnist på UNT:s ledarsida.