Inte riktigt. Under fyra månaders talmansrundor har något hänt med tilliten. En Novus-undersökning, beställd av SVT Nyheter, visar förtroendet för politiker minskat hos 70 procent av svenskarna.
Om det politiska spelet bara ser ut som en kamp för personlig makt kan man förstå detta. Väljarna vill inte att deras ställföreträdare ska strida om makt för maktens skull. Om det handlar om makt i form av muskler/mandat för att driva väljarnas frågor är det lite annorlunda.
Hur ska väljarna veta vad maktkampen handlar om? Det vilar ett stort ansvar på politiker och medier att hålla isär begrepp och fundera på hur man uttrycker sig. En oärlig, polariserande cynism signalerar i värsta fall att demokratin är dysfunktionell.
Varför C och L lämnat alliansen för samarbete med S och MP förklaras oftast som ett ”svek”, och ges sällan rättmätig ideologisk förklaring. När SVT skriver att ”M och KD rasar efter sveket från C och L” bekräftar det bilden att det bara handlar om maktspel.
Det är ett problem i sig att den forna alliansen av många väljare före valet uppfattats som om de var ett givet regeringsalternativ, trots att de saknade gemensam valplattform och trots att åtminstone Jan Björklund (L) flera gånger signalerade att blocköverskridande samarbete med S och MP kunde bli nödvändigt.
Att SD och V ”saknar inflytande” är ett mantra som heller inte stämmer. De har fått mandat i riksdagen enligt valresultatet, men har inte inflytande över regeringen. Inte heller kan partier abonnera på ministerposter utifrån storlek. S fick inget att säga till om i alliansens regering 2006 – men S var största parti.
Novus vd Torbjörn Sjöström menar att SD-väljare anser att demokratin inte fungerar, eftersom SD inte får utgöra regeringsunderlag. Och M-väljarna föraktar politikerna för att C och L ”svek alliansen”.
Den offentliga samtalet har blivit oärligt. Demokratin tar smällen. Alla betalar priset.