Nationaldagen i all ära. Den 6 juni firades fram till 1983 enbart som Svenska flaggans dag och var fram till 2005 en vardag vilken som helst. Att firandet kan upplevas som lite tillkämpat beror kanske på att det som firas, att Gustav Vasa blev kung 1523 och att 1809 års regeringsform undertecknades, inte upplevs som så centrala händelser för tillkomsten det moderna Sverige. Orättvist, tycker kanske någon historiker, men förklarligt då de flesta bara har en vag uppfattning om Kalmarunionen och då styrelseskicket i Sverige uppdaterats kontinuerligt.
Det som händer i dag vid Engelska kanalen ligger närmare i tid och i betydelse för hundratals miljoner människor. ”Vi samlas för att hedra dem vars mod och uppoffring på Normandies stränder utmärkte en vändpunkt i andra världskriget. Vi svär att aldrig glömma att vi står i skuld till dem”, sade Theresa May inför ceremonin tillsammans med Donald Trump, Angela Merkel, Emmanuel Macron och ett antal krigsveteraner. Det har gått 75 år sedan Dagen D, landstigningen av de allierade trupperna den 6 juni 1944.
Varför så tyst i Sverige? Man kan höra invändningarna, som att D-dagen är det västliga perspektivet på kriget och att det egentligen var Sovjetunionen som besegrade Hitler efter ohyggliga umbäranden. Men varför inte erkänna båda sidornas betydelse? Och varför så svårt att välja mellan demokrati och diktatur? Att extremhögern åter visar sitt ansikte i många länder borde vara skäl nog att högtidlighålla dagen då de demokratiska krafterna beslutade sig för att slå tillbaka.
Nationaldagsfirandet på Skansen och på många andra håll innehåller inslag som att välkomna nya svenska medborgare. Många av dessa som flytt från förtryck upplever nog en större anledning att fira än de svenskfödda som håller sin lilla flagga av plikt och inte sällan med viss genans. Att införa ett moment av andra världskriget i firandet skulle kanske hjälpa. Det som kunde ha hänt hände inte och det är värt att fira, just precis i dag den 6 juni.