Såväl EU:s medlemsländer som EU:s institutioner har de senaste månaderna begått flera misstag - alla mer eller mindre kopplade till coronapandemin - som kan komma att stå samarbetet dyrt.
När coronakrisen tog fart i mitten av mars var det flera länder som ganska raskt började utmana den fria rörligheten i unionen. Tyskland förbjöd export av skyddsförkläden och skyddsmasker. Frankrike införde restriktioner som innebär att viss skyddsutrustning bara får användas inom landet. Och Slovakien införde ett generellt förbud mot export av medicinska produkter. Men det är bara ett fåtal exempel.
Efter kritik från EU-kommissionen som menat att en del av handelsrestriktionerna strider med den fria rörligheten har vissa länder dragit tillbaka åtgärderna. Men det handlar förstås om mer än juridik: När det väl kom till kritan visade sig flera regeringar, inklusive de stora och unionsbärande, cyniskt sätta sina egna folk i det främsta rummet samtidigt som andra länder för tillfället var hårdare åtgångna av pandemin. EU:s grundvärde om solidaritet mellan medlemsländerna visade sig inte vara mer än ord på ett papper när det kom till kritan.
Inte så konstigt att befolkningen i Europas initiala epicentrum för smittspridningen, Italien, känner att man svikits av unionen och att förtroendet för EU är nere på bottennivåer. Nu, fyra månader in i krisen må en del hjälp ha kommit, men när det verkligen gällde vände övriga Europa ryggen till.
Men hanteringen av coronapandemin är inte det enda förtroendeskadliga som EU-länderna gjort sig skyldiga till de senaste månaderna. EU-kommissionen har utnyttjat krisen som coronaviruset har givit upphov till genom att återlansera idén om att ge beskattningsrätt direkt till Bryssel. Som nationalekonomen Nils Karlsson nyligen visade i en essä på nättidskriften Smedjan (9/7) skulle en beskattningsrätt för EU riskera att indirekt förflytta makt från medlemsländerna till EU-högkvarteren. Makt som länderna inte medgivit ska tillhöra EU.
Och detta sker under samma år som Storbritanniens utträde ur unionen verkställs. Ett beslut som inte minst föranleddes av vad man upplevde som en obefogad maktförskjutning till Bryssel och minskat nationellt självbestämmande. EU-kommissionen jobbar hårt för att skapa en bild av sig själv som i total avsaknad av markkontakt med medlemsstaternas befolkningar.
Som om inte dålig coronahantering och ett pushande för europeisk beskattningsrätt vore nog bestämde sig EU-kommissionens ordförande, tyskan Ursula von der Leyen, förra veckan för att i strid med de stadgar som gäller för ämbetet att från sin sedvanliga inspelningsstudio i Bryssel kampanja för ett kroatiskt högerparti i landets parlamentsval. Som kommissionsordförande är det glasklart att hon företräder EU som helhet och inte ska lägga sig i medlemsländernas interna politiska spörsmål.
Kroatien är EU:s färskaste medlemsstat, och blev medlem så sent som under 2013. EU-medlemskapet lär knappast ses som fastslaget i sten och att EU:s allra högsta höns lägger sig i på det sättet riskerar att skada förtroendet för unionen i landet.
Nej. Ska EU ha en framtid post-corona måste ord om solidaritet, såväl som att beslut fattas på lägsta möjliga nivå, gå från ord till handling. EU:s institutioner måste hålla sina tassar borta från saker som uppenbart saknar stöd hos de europeiska befolkningarna och som tillhör den nationella domänen. Och medlemsländerna måste stå upp för varandra när det väl gäller. Annars kommer Storbritanniens utträde knappast bli unionens sista.