Ett haveri på många plan

Berättelsen om de apatiska barnen är sedelärande.

25 september 2019 00:05

I Magasinet Filter (oktober/november-numret) intervjuas två vuxna före detta ”apatiska flyktingbarn”. Citattecknen beror på att de tvingades spela apatiska av sina föräldrar. Det är skakande berättelser om misshandel och påtvingad svält, med syftet att deras familjer skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige.

I reportaget återupprepas förutsättningarna för en av de mer infekterade politiska striderna i Sverige i modern tid. Larmen om de apatiska barnen kom i början av 2000-talet. De var ungefär 400 till antalet. De varken sov eller åt. De låg i sina sängar och stirrade i taket, i väntan på besked om asyl i Sverige.

Men det fanns tecken på att allt inte stod rätt till. Problemet med apatiska barn var i stort sett begränsat till Sverige. Det fanns också ett antal ”uttalanden” från asylmottagningen, vården och barn- och ungdomspsykiatrin, som handlade om att barnen varit medvetna om att familjens framtid hängde på deras förmåga att ”hjälpa till”, om mat som försvunnit från kylskåpet på BUP under natten, om frånvaron av liggsår etcetera. Dessutom tillfrisknade ”nästan alla” efter att permanent uppehållstillstånd beviljats.

Den dåvarande S-regeringen tillsatte flera utredningar om de apatiska barnen. Barnpsykologen Marie Hessle var den som samlade in anekdoterna. Hon var vän till migrationsminister Barbro Holmberg (S) och kom med hjälp av en psykiater med nazistkopplingar, Thomas Jackson, fram till att barnen bluffade. Familjerna, till en majoritet från Balkan eller före detta sovjetrepubliker, kunde därför utvisas om de saknade asylskäl. Sedan var det locket på från regeringen.

Motelden kom, särskilt i form av boken De apatiska av journalisten Gellert Tamas 2009. Han stack hål på berättelserna om barnen. Egentligen hade inget sett något, alla bara ”visste” hur det förhöll sig. Snart rusade alla till barnens försvar. ”En skam”, sade då S-ledaren Mona Sahlin om hanteringen från sina förra regeringskamrater.

Är Filterreportaget en signal om att vi åter borde rusa åt andra hållet igen, att några apatiska barn aldrig existerat? Naturligtvis inte. Men det är sedelärande som exempel på hur vi i Sverige hanterar nya fenomen. Svart eller vitt, för eller emot, och se för guds skull till att inte ”gynna mörka krafter”.

Minst två barn har farit mycket illa. Varför gick ingen till botten med anklagelserna mot föräldrarna till de apatiska barnen? Varför i all sin dar skulle BUP i Stockholm konspirera för att utvisa barnfamiljer? Inget vet, och när politikerna inte gör sitt jobb så måste journalistiken göra sitt, utan en karenstid på tio år innan den ”motvillige” Filterreportern Ola Sandstig börjar gräva bland ”tabun” och ”sanningar”. Att ta reda på hur det förhåller sig kan aldrig vara att gynna mörka krafter.

25/9 2019

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Johan Rudström