Vem ska fatta beslut om hjälp vid krig eller kris? Det ska regeringen nu utreda så att alla vet vad som gäller. Frågan är aktuell i och med den förändrade situationen i vår omvärld. Hotet från Ryssland blir allt mer påtagligt, och vi blir ständigt påminda om hur sårbart samhället är i och med de terrordåd som drabbar våra europeiska grannar.
Även Sverige har drabbats av kriser. Estonia, tsunamin (med de många svenskar som drabbades på plats), branden i Västmanland och 2015 års migrationsvåg, för att bara nämna några. Alla dessa tillfällen har visat på brister i svensk krisberedskap.
Men anledningen till att regeringen väljer att se över beslutsvägarna för att ge eller begära hjälp vid kris eller krig beror inte på att regeringen på eget bevåg insett bristerna i den svenska krisberedskapen. Det är snarare en lycklig konsekvens av Sveriges gemensamma försvarsprojekt med Finland.
Försvarsminister Peter Hultqvist menar att det fortfarande är en bit kvar till en formell försvarsallians mellan länderna. Det börjar bli dags för regeringen att vara tydlig om ambitionen. En kris i Östersjöområdet skulle drabba båda länderna, så varför denna rädsla för att tydliggöra ambitionen? De eventuella regeländringar som kommer till rör dock inte enbart Finland utan blir generella och handlar också om när Sverige är berett att ge och ta emot hjälp i förhållande till andra länder. Förändringarna skulle också underlätta beslut om att ta emot hjälp från Nato-länder. Det är en bra början. Men för att garantera att hjälp kommer när det behövs räcker det inte med att beslutet fattas i Sverige. Den enda garantin är att ingå i försvarsalliansen.
Utifrån regeringens bedömning är det nu riksdagen som fattar beslut om hjälp. Men frågan är om riksdagen kan göra det nog snabbt? Vid en kris kan det handla om timmar. Efter tsunamin tog det två dygn innan regeringen Persson fattade beslut om att skicka hjälp. Samordningen mellan departement och myndigheter brast, och informationen om hur allvarligt det var verkade nå alla utom statsministern. Berättelser finns om att svensk myndighetspersonal satt på Arlanda flygplats och väntade på grönt ljus från regeringen för att kunna åka iväg och påbörja arbetet.
Vid migrationskrisen hösten 2015 var regeringen också sen att agera. Det dröjde fram till oktober innan regeringen gav Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, i uppgift att göra en lägesbild.
Att det behövs rutiner för att veta var ansvaret ligger vid en kris är självklart. Men det handlar inte bara om det. Sverige måste också vara rustat för allvarligare situationer, det vill säga krig. Om Sverige skulle hamna i krig finns en krigsdelegation som kan ersätta riksdagen vid krig. Den består av 50 ledamöter och leds av talmannen. Många i krigsdelegationen har suttit i den i nästan trettio år. Men under hela tiden har delegationen aldrig någonsin övat.
En viktig lärdom att dra av det som händer i vår omvärld är att man inte kan vara nog förberedd. Tydlig ansvarsfördelning och övning vid kris och krig är viktigt. Det kan rädda liv.