Är det läkarens eller patientens ansvar att få den senare att sluta köra bil? Efter två olyckor i tät följd med äldre förare har en stor del av diskussionen handlat om att läkare måste bli bättre på att anmäla fall av exempelvis demens till Transportstyrelsen. Det är riktigt, men i slutändan är det ens eget ansvar att bedöma körförmågan.
Läkare ska anmäla patienter som bedöms vara olämpliga bilförare till Transportstyrelsen. Men enligt myndighetens undersökning anmäls till exempel bara 10–20 procent av alla demensfall. Ett kryphål för läkare som inte vill anmäla patienter är att göra en muntlig överenskommelse om att inte köra bil.
Mycket tyder dock på att den muntliga överenskommelsen inte fungerar, antingen för att läkaren inte vill komma med ett sådant besked, eller för att patienten inte håller vad denne lovat. Transportstyrelsen vill få till en regeländring så att fler körkort återkallas. Två alternativ är att utöka läkares anmälningsplikt eller obligatoriska hälsokontroller efter en viss ålder.
Reaktionerna från äldre har varit blandade, men stor skuld har lagts på läkare som inte anmäler eller informerar äldre om deras körförmåga. Pensionärernas riksorganisation, PRO, stödjer en utökad anmälningsplikt för läkare, men motsätter sig obligatoriska hälsokontroller. Organisationen tillägger också genom ordförande Christina Tallberg att de flesta trafikolyckor inte orsakas av äldre, utan istället av unga män.
Åtgärden att skärpa läkares skyldighet att anmäla olämpliga bilförare verkar mycket riktigt vara den mest rimliga. Obligatoriska hälsokontroller för äldre skulle vara alldeles för kostsamt och i många fall onödigt, eftersom de flesta äldre är fullt kapabla bilförare. Det är en medicinsk fråga, inte en fråga om ålder, som Tallberg påpekat.
Det finns dock gråzoner där den bristande körförmågan inte beror på en sjukdom, utan helt enkelt på kroppsliga skavanker som hög ålder medför. Något så simpelt som värkande nackmuskler och nedsatt syn kan göra att förare inte är tillräckligt uppmärksamma i trafiken. Då måste personen själv inse faran för både andra och sig själv i att fortsätta köra bil.
Det går inte att fly från det egna ansvaret. Det går heller inte att peka på andra problem för att ens eget ska försvinna. Att såväl Tallberg som andra pekar ut yngre män som den största trafikfaran är rent av löjligt. Det må vara sant, men det handlar om helt olika typer av problem med olika lösningar. Trafikolyckorna måste bli färre, och då måste alla problem lösas i någon ordning.
Många äldre bilförare är duktiga på att inse sina begränsningar och kör till exempel inte i mörker. Men att helt avstå från att köra är ett stort steg. Det kan innebära en radikal frihetsbegränsning, då många äldre har en livssituation där de behöver bilen för att handla mat eller hälsa på familj. Men sådant får inte avskräcka varken läkare eller personerna själva. Och besluten måste fattas innan olyckan är framme.