Sveriges säkerhetspolitiska intressen hanteras på ett närmast buskisartat manér. Det finns mycket gott att säga om den glädje som sprids från exempelvis Vallarnas friluftsteater, men ingen torde vilja att det ska vara en rimlig skildring av verkligheten.
Ändå befinner sig Sverige nu i följande läge: Regeringen har inte velat besluta att Nord Stream 2 inte får använda hamnarna i gotländska Slite samt blekingska Karlshamn för sin konstruktion. Om den hade önskat att göra så fanns givetvis förutsättningar i lagen att göra detta men regeringen ville inte och fann heller inte den möjligheten – som man frågar får man svar.
Regeringen ville dock inte framstå som så ansvarslös som den faktiskt är och talade i december om att den gärna såg att de båda kommunerna inte hyrde ut till den ryska gasledningens konstruktion. Åsikten var åtminstone vid det laget i linje med ÖB Micael Bydéns rekommendation.
I januari, strax före Karlshamn skulle fatta sitt beslut så svängde regeringen. Plötsligt ansågs det inte längre skadligt att låta Nord Stream 2 använda hamnen. Karlshamns kommun hade bland annat informerat regeringen om hur omfattande den ryska handeln redan var i hamnen – vad kunde ett litet projekt till göra? 700 fartyg med rysk besättning anländer varje år till hamnen sade kommunen till regeringen. Det har också poängterats att Nord Stream 2 inte är ett helryskt projekt.
Med det nya beskedet i ryggen fattade Karlshamns kommun beslutet att sälja ut den svenska säkerheten till ryska statliga intressen för runt femtio arbetstillfällen under en kortare period. På buskisscenen hade det väl handlat om en back mestadels uppdrucken pilsner.
Dagen efter beslutet köpte det statskontrollerade, korruptionsdrivna företaget Gazprom de 50 procent av Nord Stream 2 som bolaget inte redan kontrollerade. Inom ett dygn från Karlshamns beslut blev Nord Stream 2 alltså ett projekt som ägs och kontrolleras av ryska statliga intressen.
Strax efteråt framkom även att Karlshamns kommun ljugit om hur omfattande den övriga ryska trafiken var i hamnen. Istället för de 700 fartyg det talats om tidigare var det i själva verket 149. Förutsatt att man räknar fartyg med delvis rysk besättning, tittar man på helrysk besättning rör det sig om 44 stycken.
Vad är då regeringens reaktion på allt detta? Ingenting. Inte för den ryska skenmanövern – som var uppenbar för alla redan tidigare och en av anledningarna till att så många avrått från att hyra ut de svenska hamnarna. Ingenting för att kommunen som man i sin feghet tvingade att fatta nationella säkerhetsbeslut ljög om förutsättningarna för detta beslut.
I säkerhetspolitiska kretsar talas det, som om för att understryka situationens buskiskaraktär, om en ny dryck: Karlshamns förräderipunsch: Blanda lika delar Carlshamns flaggpunsch och rysk vodka.
Även om det är beklagligt att Karlshamn valde att sälja ut svenska intressen var det vanskligt att kommunen ens fick chansen. Varför klarar regeringen inte av att ta rikets säkerhet på större allvar?