Staten ska inte blanda sig i lönebildningen, konstaterade inrikesminister Anders Ygeman (S) nyligen. Den ska avgöras av parterna. Detta efter att flera borgerliga partier krävt satsningar för att öka polislönerna. Regeringens ståndfasthet i frågan verkar dock vara begränsad till just poliserna. Regeringen ser uppenbarligen inga hinder för att lägga sig i lärarnas lönesättning.
Karriärtjänsterna för lärare, den så kallade förstelärarreformen sjösattes av Alliansregeringen 2013 och den rödgröna regeringen har glatt fortsatt experimentet. Utbildningsminister Gustav Fridolin talar gärna om att staten måste ta ett större ansvar även för lärarnas lönesituation.
Det har inte varit fyra problemfria år. Vissa kommuner sökte inte alls de statliga medlen som gav dem möjlighet att belöna särskilt duktiga lärare. Åtskilliga huvudmän verkar också ha brustit allvarligt i pedagogiken och inte lyckats förklara vad som gjort att en viss lärare blivit förstelärare framför andra kandidater. Detta har i vissa fall sagts leda till ett antal sjukskrivningar. Det senare må det vara som det vill med. Sjukskrivningar är visserligen ingenting att skratta åt, men det är snarare ett tecken på att den allmänna arbetsmiljön för många lärare är mycket dålig. Att inte bli utvald blir då droppen som får bägaren att rinna över snarare än den stora orsaken till sjukskrivningen. Ett annat problem är att förstelärare på sina håll tjänar något bättre än rektor.
Reformen har också haft stora positiva effekter. Att lärare som utvecklas och presterar utöver den nivå som krävs kan nu belönas i form av förstelärartjänster som innebär både en löneökning och ett inte föraktligt mått av prestige. Det är viktigt för att stimulera goda och kreativa lärare och ökar yrkets attraktionskraft.
Det kan förstås tyckas vara vänligt av regeringen att komma till lärarnas undsättning när kommunerna inte gör det. Men det är en björntjänst av rang. Det gör att kommunerna inte behöver göra något åt lärarlönerna och det skapar ett prejudikat att staten utan problem kan gå in och öka yrkesgruppers löner.
Det stora problemet i sammanhanget är att staten inte har någonting med lärarlöner att göra överhuvudtaget. Den ska sättas av skolornas huvudmän, det vill säga kommunerna, företagen och stiftelserna som driver skolorna, i överenskommelse med lärarna. Det finns ingen plats där för staten.
Polislönerna är dock en annan femma. Lönerna ska visserligen sättas av myndigheten och polisfacket i samråd, men löneutrymmet är avhängigt Polisens ekonomiska ramar och dessa bestäms i sin tur direkt av statsbudgeten.
Om inte inrikesministern och regeringen behagar skjuta till pengar för en löneökning så kommer poliserna heller inte att få ett tillskott i plånboken. Då blir det istället att fortsätta kämpa på för den lön som redan har fått flera procent av poliskåren att säga upp sig och byta yrke.
Det är i allra högsta grad regeringens uppgift att se till att poliserna har rätt löner. Att inrikesministern inte är intresserad av att göra det är en helt annan sak.