Regeringens förmåga att garantera svensk säkerhet är kraftigt ifrågasatt. Den enda linjen som regeringen konsekvent har hållit sig till är inget ansvar vilar på dess axlar. Det var det återkommande budskapet under flyktingkrisen och det är det igen i samband med den ryska gasledningen Nord Stream 2.
När kommunerna formligen ropade på hjälp till regeringen för att de inte klarade av att ta emot fler nyanlända svarade regeringen med en tvångsanvisningslag. När Sveriges säkerhet äventyras påstår regeringen däremot att det kommunala självstyret är överordnat riksintresset och att ingenting kan göras åt detta. Regeringen är helt enkelt endast en oskyldig åskådare i detta internationella maktspel.
Det är givetvis nonsens.
Av allt att döma skulle regeringen kunna vidta åtgärder med hänvisning till säkerhetslagen. Justitie- och försvarsdepartementets kanslijurister skulle tveklöst kunna skapa en stark juridisk argumentation för detta. Men det kräver att regeringen ber dem att göra detta, vilket uppenbarligen inte har skett.
Resultatet är att Sverige nu viker ner sig för de ryska intressena. Karlshamns kommun har med regeringens välsignelse beslutat att upplåta plats för rörlagring i hamnen. Argumentet för ska tydligen vara att en mängd ryska handelsfartyg redan angör Karlshamns hamn och om inte det är något problem ska väl inte det här vara något problem heller.
Men Nord Stream 2 är inte vilket projekt som helst. Det bidrar till att befästa Västeuropas beroende av rysk gas. Huvudägaren är ryska statliga energijätten Gazprom som inte så mycket bör beskrivas som ett företag som ett maktverktyg med korruption som centralt värde.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) menade på en pressträff tillsammans med utrikesminister Margot Wallström (S) att ”i ett normalläge så är det här liksom ett hanterbart sätt att agera”. Det må vara hänt. Men det här är inte ett normalläge och Ryssland är inte en normal aktör. Ett knappt dygn senare skrev Wallström på Twitter: ”Oroande eskalering i östra Ukraina”. Om regeringen inte klarar av att foga samman dessa informationsbitar bör vi vara mycket oroliga.
Något egentligt behov av att använda Slite eller Karlshamn finns egentligen inte. Leningrad är utmärkt beläget om ändamålet blott är att bygga gasledningen. Om avsikten däremot är att skaffa sig hundraprocentig information om eller till och med fysiskt påverka de två platser från vilka Sverige kan kontrollera Östersjön är Leningrad förstås inte vidare behjälpligt.
Det är lätt att se den ryska motivationen till att vilja använda de svenska hamnarna. Varför statsminister Stefan Löfven (S) vill hjälpa dem att uppnå dessa mål är mindre uppenbart.
Är regeringen verkligen så rådvill att den mer eller mindre av misstag har råkat göra detta? Finns där ingen plan för rikets säkerhet eller ens uppfattning om säkerhetsläget i stort? Att det inte finns en vana av att hantera den här sortens ärenden är ingen ursäkt.
Tål man inte leken ska man heller inte vara med och leka.