Den åttonde augusti skulle Cornelis Vreeswijk ha fyllt 80 år. Ett jubileum värt att fira. Få har skänkt så många så stor glädje som Cornelis gjorde med sin omfattande produktion (upprepning).
Han föddes 1937 i IJmuiden i Nederländerna och när han var tolv år gammal flyttade familjen till Sverige. Detta till trots kom Cornelis Vreeswijk att bli bland det svenskaste som går att tänka sig. Han blev aldrig svensk medborgare, men han är för evigt bland de största visdiktare Sverige någonsin har haft. Egentligen endast i tävlan med Carl Michael Bellman och Evert Taube. Han är en orubblig del av det svenska kulturarvet. Det är ingen dålig bedrift.
Att han lyckades med detta beror inte på att alla människor är och beter sig likadant över hela planeten och att det inte finns någon svensk kultur. Det är precis tvärtom. Det var förekomsten av en svensk kultur som gjorde det möjligt. Den visade vägen och Cornelis följde den till slutet och förlängde den sedan efter eget huvud. Han inte bara lärde sig svenska, han bemästrade det och utvecklade det och sätten det kunde uttryckas på i sina många visor och dikter.
Nu är vi för den delen inte likadana överallt i Sverige heller. Lika lite som vi är lika över hela jorden. Kulturen i Luleå skiljer sig från den i Säffle. Visst har vi mest som förenar oss, men vi är också lite olika. Och tur är väl det.
En annan svensk kulturikon som gjorde motsvarande resa som Cornelis var Beppe Wolgers. Beppe var inte bara född i Stockholm (1928), han var praktiskt taget en levande manifestation av huvudstaden. Men när han var 40 år kom han tack vare sin vän Yngve Gamlin till Öhn i Jämtland och förälskade sig i platsen. Han flyttade dit och bestämde sig för att bli jämtlänning in i märgen. Och han lyckades. Minnet av Beppe är framförallt som ur-jämte, trots att han levde merparten av sitt liv som ett förkroppsligande av Stockholm.
För de många som nu har kommit till Sverige torde Cornelis och Beppes liv vara betryggande. Det finns en svensk kultur, och därtill lokala varianter av den. Och det går att jobba sig in i dem. Svenskar förefaller över lag vara väldigt uppskattande av människor som anstränger sig för att passa in. Det är också en del av vår kultur.
Möjligen var den svenska kulturen något tydligare i Beppes och Cornelis dagar än vad den är i dag. Nu ifrågasätts rent av om den alls existerar. Det är dock en åsikt med få men högljudda anhängare. De flesta vet att den finns, de ser den varje dag. Den finns i våra ritualer i hemmet, på jobbet och överallt där vi möts. Vi behöver inte uttala den för vi har alltid känt den.
Men för dem som nu har kommit hit vore det ändå en välgärning om vi tog oss tid att försöka göra det. För många nyanlända är det svårt nog att alls lyckas träffa svenskar för personliga möten. Att då lyckas dechiffrera svenska koder och värderingar är ingen lätt uppgift. Och kanske bör vi upplysa dem om att det finns förebilder på området. Inte minst Cornelis, som fortfarande är bland det mest folkkära vi har.