It-skandalen inom Transportstyrelsen och regeringens besynnerliga hantering av säkerhetsbristerna var Allianspartiernas chans att framstå som en riktig opposition. Tyvärr har man istället slarvat bort möjligheten att åtminstone försöka framstå som ett alternativ till en socialdemokratisk regering.
Under fredagen misslyckades Sverigedemokraterna med att fälla statsminister Stefan Löfven (S) i en misstroendeomröstning. Det var en väntad utgång eftersom inga andra partier var med på tåget.
Socialdemokraternas gruppledare Anders Ygeman (S), som tvingades avgå som inrikesminister just på grund av en enad Allians hot om misstroendeomröstning, angrep SD från talarstolen. Ygeman menade att det i denna oroliga tid var oansvarigt att försöka kasta in Sverige i en regeringskris.
Denna vecka kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att göra sig till måltavlor för liknande kritik från regeringen då de begärt en misstroendeomröstning riktad mot försvarsminister Peter Hultqvist (S). Precis som i fallet med statsministern verkar det som om ”denna oroliga tid”, vad nu den innebär, är regeringens främsta argument för att även försvarsministern ska få sitta kvar.
Vad försvarsministern visste och hur han agerade ifråga om säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen spelar uppenbarligen mindre roll för förtroendet i riksdagen. Att försvarsministern hade kännedom om säkerhetsbristerna och underlät att ta upp dem med regeringschefen är i sig skandalöst. Att samma kategori ”misstag” tvingade bort både infrastrukturministern Anna Johansson (S) och Ygeman, verkar spela mindre roll – i denna oroliga tid.
En misstroendeomröstning mot Hultqvist lär falla lika platt till marken som den mot Löfven. Både Centern och Liberalerna har meddelat att de inte längre står bakom en misstroendeförklaring mot försvarsministern. Tydligen har nya uppgifter gjort att förtroendet återställts.
När det blev känt att statsministerns tidigare statssekreterare Emma Lennartsson fått information om säkerhetsbristerna redan i januari 2016, avgick hon. Att statsministerns kansli var informerat används nu som svepskäl för att låta Hultqvist löpa. Eftersom kansliet redan hade informationen anses det mindre allvarligt att försvarsministern underlät att informera statsministern.
Att rikta en misstroendeomröstning mot Hultqvist kan ha varit att gapa över väl mycket från Alliansens sida. Samtidig kan man inte låta en av tre ministrar undkomma när samtliga gjort liknande fel. Om man ändå bestämt sig för att släppa misstroendet mot Hultqvist borde Alliansen gjort det tillsammans.
Så som Alliansen, eller dess beståndsdelar, nu agerat är det svårt att förstå hur de ska kunna gå fram som ett enat regeringsalternativ i valet. Om det skulle visa sig att Löfven visste mer om it-skandalen än han nu låter påskina, och det kan inte uteslutas, måste Alliansen resa sig ur askan och samla sig för att ta över regeringsmakten – orolig tid eller ej. Den tid som Allianspartierna lägger på att inte tala med SD borde läggas på att tala med varandra.