För- och nackdelarna med privat vinstintresse inom välfärden har debatterats flitigt. Efter JB-koncernens konkurs, och diverse vårdskandaler, har även förespråkarna fått lite kallt om fötterna.
I torsdagens Aktuellt rapporterades att regeringens ägarprövningsutredning har fått direktiv om att tillstånd för skolverksamhet ska nekas, när idén från första början är att sälja vidare. Regeringen eftersträvar alltså att stoppa riskkapitalbolag från att etablera sig inom sekorn, och vill se långsiktighet i aktörernas verksamhet – med minst tio års drift som riktmärke. Det är välkommet.
Även om privata aktörer har släppts in inom välfärden är det inte någon normalt fungerade marknad som har skapats. Det är en partiell marknad, där prismekanismen är satt ur spel.
Enkelt uttryckt kan de företag vars tjänster upplevs tilltalande inte, för den skull, ta mer betalt av brukarna. Kommunerna och landstingen beslutar nämligen om ersättningen, vilken är densamma för alla utförare, oberoende av i vilken form verksamheten bedrivs.
Visserligen är det, trots det, möjligt att göra vinst inom välfärdssektorn genom att hålla nere kostnaderna. Men låt oss nu titta på hur den partiella marknaden fungerar inom två områden: Skolan och omsorgen.
Både skolan och omsorgen ligger inom kommunernas ansvarsområden. Läsåret 2012/13 gick cirka 13 procent av grundskoleeleverna i friskola, medan motsvarande andel för gymnasister var 26 procent. Sedan friskolereformen infördes 1992 har dessa siffror stadigt vuxit.
Såväl kommunala skolor som friskolor är förbjudna att ta ut någon avgift av eleverna. Skolorna finansieras av den kommunala skolpengen – som varje elev som väljer den aktuella skolan för med sig, och som således utgör verksamhetens intäkter. Skolpengens storlek kan skilja sig relativt mycket från kommun till kommun, samt beroende på nivå och programinriktning.
År 2009 blev det också tillåtet för privata aktörer att bedriva omsorg, och 2012 köpte Sveriges kommuner in cirka 14 procent av verksamheten från den privata sektorn. Avgifterna som får tas ut av brukarna är reglerade, och varierar inte beroende på om utövaren är privat eller kommunal. Lagen om valfrihet (LOV) betyder att brukare av omsorgstjänster får välja utövare, som sedan ersätts av kommunen för avsatt tid.
Således kan inte privata aktörer, inom omsorgen och skolan, själva prissätta sina tjänster. Det är alltså inte tillåtet att erbjuda, exempelvis, ett valbart deluxe-paket med spa-behandling och champagne-frukost i hemtjänsten – eller med extraundervisning och ergonomiskt riktiga stolar i skolan – för att kunna öka intäkterna. Vinsten genereras snarare från kostnadssidan, och en aning förenklat kan det ske genom två olika metoder.
- Den första metoden utgår från ökad effektivitet – att hålla hög kvalitet, växa över tid och utnyttja de skalfördelar som då uppkommer. Att minska de relativa kostnaderna för administration och använda teknik som effektiviserar, för att uppnå lönsamhet.
- Den andra metoden utgår från att göra snabba pengar genom att expandera kraftigt, och samtidigt hålla kostnaderna nere, med alla tillgängliga medel. Personaltätheten minskar, kvalitén sjunker och stora vinster plockas ut, innan det börjar gå knackigt.
Det är risken för det senare scenariot som nu gör att regeringen, helt riktigt, vill stoppa riskkapitalister som ägare inom vård och skola.
Men varför inte bara ha fri prissättning och låta företagare inom vård, skola och omsorg konkurrera på liknande villkor, som alla andra?Problemet är att tillgången till god utbildning och gott omhändertagande då skulle bli en fråga om välstånd.
Det går stick i stäv med allt vad den nordiska modellen står för. En modell som för övrigt har visat sig skapa samhällen med stora möjligheter till social rörlighet, höga tillitsnivåer och en utbredd känsla av välmående bland befolkningen.