En oro att ta på allvar

Den största oron orsakas inte alltid av den största faran.

2 maj 2018 17:00

I morgon inleds Klimatriksdagen i Stockholm. Tre dagar med åtskilliga programpunkter syftar enligt arrangören till att få fram färdiga förslag att läggas på riksdagens bord. Bland talarna märks Anders Wijkman och Uppsalaprofessorn Kevin Anderson. Målsättningen är hög: ”Tillsammans lyfter vi upp klimatet på valagendan”.

Frågan ligger rätt i tiden. Även väljarna tycker att klimatet ska upp på agendan – enligt SOM-undersökningen förra veckan är klimatet det som oroar svenskarna mest, tätt följt av miljöförstöringen. Så hur kommer det sig att statsminister Stefan Löfven inleder med krossade fönster och blodfläckar i tunnelbanan när han angriper otryggheten i sitt första maj-tal. Och att det största oppositionspartiet, Moderaterna, har rubriken att man ska ”återupprätta lag ordning” i sitt skuggbudgetförslag på onsdagen?

Antingen har de största partierna gjort en gigantisk felbedömning i sina ambitioner att ”ta folks oro på allvar” och satsa på fler poliser. Eller också ser inte vår egentliga oro ut som den gör i svaren på SOM-undersökningen.

Alla vet att klimatet är viktigast då det ytterst handlar om mänsklighetens överlevnad. Mot klimatfrågan talar att Sverige bara har en ytterst liten del av lösningen i sin hand. Men vi vet också att det är viktigt att gå före och att vi inte kan fortsätta att leva som hittills. Oron för klimatet har visserligen pendlat upp och ned sedan det där mötet i Rio 1992, men den ansvarsfulle vet att det är den viktigaste frågan. Kryss för klimatet, således.

Den senaste veckan ven kulorna kring träden i parken i Gottsunda/Valsätra. Tre män med kopplingar till Akilov greps i Jämtland, misstänkta för att ha planerat ett nytt terrordåd. Och i tisdags marscherade nazister i flera svenska orter. Mycket handfasta händelser som kan fixas av polisen om de får tillräckligt med resurser. Våra folkvalda politiker kan ordna det först och sedan ägna all sin kraft åt klimatet, tänker man.

Kulorna i parken är ett bra exempel på diskrepansen mellan kunskap och den faktiska oron. Brottsstatistiken säger att antalet fall av dödligt våld ligger ganska konstant i Sverige, dryga hundra per år. Men också att det dödliga våldet förändrats, fyllebråken har minskat och uppgörelser med skjutvapen har ökat påtagligt de senaste åren. Dessa sker inte sällan i öppen gatumiljö. Det vore konstigt om de inte orsakade stor oro, även om följden (som förra tisdagen) bara var en skada i foten.

Risken för att träffas av en kula är förstås mycket låg, särskilt när den riktas mot någon annan kriminell. Det går att ironisera över farliga druvkärnor och badkarskanter, och det görs också regelbundet. Men det hjälper föga för att dämpa oron hos dem som har barn som ska cykla till fotbollsträningarna. Därför har vi den politiska debatt vi har. Därför riskerar MP att åka ur riksdagen. Men klimatet är ändå viktigast.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!