Det kan vara lite svårt att beskriva exakt vad som kännetecknar en diktatur då det finns olika typer. Det kan vara en envåldshärskare eller en mindre krets av personer med absolut makt, men också partidiktaturer (enpartistater) eller militärdiktaturer. Då är det lättare att säga vad diktaturerna inte är. Samtliga kännetecknas nämligen av frånvaro av demokrati och folkmakt, av fria och allmänna val.
Det kan inte vara svårt att se att fria val saknas i länder som Saudiarabien och Kina. Ändå har statsminister Stefan Löfven undvikit ordet diktatur både när han (först) ville omförhandla handelsavtalet med den absoluta monarkin Saudiarabien och sedan också inför sitt besök i enpartistaten Kina senare i veckan. Löfven sade sig inte vilja ”hålla på och etikettera länder”. Pressad av TT sade han att Kina är ”en enpartistat utan allmänna val”. Men ordet ”diktatur” har blivit oerhört känsligt politiskt, konstaterar Anna Lindenfors, generalsekreterare för svenska Amnesty.
Den som har absolut makt kan naturligtvis använda den som man behagar. Kinas kommunistparti har sedan drygt 35 år valt att ge medborgarna ekonomisk frihet, en möjlighet att starta företag och tjäna ihop ett eget kapital. Kortsiktigt har partiet också köpt sig acceptans hos befolkningen. Stark ekonomisk tillväxt i kombination med den ekonomiska friheten har gjort att hundratals miljoner kineser på 2000-talet tagit klivet upp till medelklassen. Och väl där upptäckt att man också söker en annan sorts frihet.
Partiet har som svar på detta bitvis lättat på restriktionerna mot press- och yttrandefrihet samt inlett reformer av rättssystemet. Men när medborgarna kräver verkligt inflytande och demokrati tar det stopp. I somras och under hösten visade Kommunistpartiet tydligt hur man såg på Hongkongs utlovade fria val 2017, och på de demonstrationer som följde på gatorna (och i medierna) när man meddelat att valen skulle ställas in.
I spåren av saudiaffären har det förekommit kommentarer på temat att det saudiska kungahuset faktiskt börjat reformera samhället i riktning mot ökade fri- och rättigheter, något som borde uppmärksammas mer på bekostnad av oförsonlig kritik. På samma sätt upplever svenskar som har täta kontakter med Kina (och de blir fler och fler) att det ”fungerar som vilket västland som helst” och att tidningarna till synes fritt rapporterar om exempelvis miljöproblem och sociala problem.
Och visst kan det finnas förmildrande drag, men man får aldrig glömma att den absoluta makten är grundförutsättningen för alla eventuella grader av frihet. En diktatur är en diktatur, att inte säga detta är att antyda det finns någon form av demokrati, vilket är ett hån mot alla dissidenter och fängslade oliktänkande. Att tala överslätande om detta gynnar inte demokratiutvecklingen i länderna och knappast heller handeln med dessa om det nu är vad man vill uppnå.