Vad hände egentligen i svensk politik före och efter valet 2018? Vi lämnade i höstas en minst sagt händelserik mandatperiod.
Hanne Kjöller, mångårig ledarskribent på Dagens Nyheter, är bokaktuell med ”Blockpolitikens död - mandatperioden som förändrade Sverige” (Timbro förlag). Boken är en sammanfattning av vad som hänt från valet 2014 fram till januari i år, när vi efter höstens alla turer fick en regering på plats.
De senaste årens turbulens i svensk politik har sysselsatt många politiska analytiker. Vid valet 2014 var allianssamarbetet ännu en självklarhet. Därefter har partierna tagit olika riktning. När Ebba Busch Thor tog över ledartröjan i Kristdemokraterna lämnade därmed också den sista partiledaren i alliansen som varit med från start, Göran Hägglund, scenen.
Hanteringen av Sverigedemokraternas existens har också varit central för att förstå utvecklingen. Decemberöverenskommelsen (DÖ) slöts efter att den rödgröna budgeten hade fallit i december 2014. Kritiker, som moderaten Finn Bengtsson, kämpade först i motvind. Men snart sänktes överrenskommelsen och Kristdemokraternas Sara Skyttedal korkade upp champagnen. I dag förklarar många moderater partiets besvärliga sits med att väljarna inte har förlåtit partiet för just DÖ.
Vänsterpartiet fick ett betydande inflytande över den ekonomiska politiken. Vad hade hänt om allianspartier i stället hade pressat och förhandlat med Socialdemokraterna? Klart är att DÖ blev svår att förklara för många väljare.
Under den förra mandatperioden fick politiken även hantera flyktingkrisen. De tvära kasten i migrationspolitiken har många gånger beskrivits: från att Stefan Löfven höll ett tal om att hans Europa inte bygger murar, till att strax därefter ”tvärvända”. Hösten 2015 var mycket speciell, men det var inte bara politiken som svängde påpekar Kjöller.
Några veckor efter att bilden på den lille drunknade Alan Kurdi hade spridits världen över, en bild som påverkade många av oss starkt, blåste flyktingvänliga opinionsvindar. En växande andel svenskar verkade vilja att vi ska ta emot fler flyktingar. När samma opinionsinstitut sökte svar tre månader senare gick det åt motsatt håll, och en majoritet ville ta emot färre asylsökande.
Ska man förstå politikens turbulens, behöver man också se väljarnas lättrörlighet.
Och ibland finns det ingen genomarbetad och grundlig utredning bakom politiska beslut. Hanne Kjöller återger i boken flera citat av politiker som hon har intervjuat, och ett citat om hur det gick till när Decemberöverenskommelsen skulle förankras, är särskilt intressant. En partistyrelsemedlem från ett av allianspartierna berättar: ”Partistyrelsemötet hölls klockan åtta en lördagsmorgon under julhelgen. Vi hade kallats via sms en timme innan. Många var inte med. Vi hade inga handlingar och vi hade inte hunnit tänka till. Och vi fick veta att vi inte hade någon större möjlighet att fatta beslut, utan att mötet hölls för att informera.”
På ett seminarium om "Blockpolitikens död" hos tankesmedjan Timbro i veckan varnade Kjöller för att politiker återigen lovar mer än de kan hålla. Jonas Sjöstedt hotar med att ställa till det om Stefan Löfven håller sina löften till Annie Lööf och Jan Björklund. Vem kommer behöva svika sitt löfte? Kjöller nämnde ytterligare en svårighet med Januariavtalet: Vem ska väljarna ställa till svars, när Centerpartiet och Liberalerna är utanför regeringen?
Så vad händer framöver? Kommer missnöjesröstandet att öka? Alliansen som den såg ut 2004 är död och begraven, men är blockpolitiken det? Nya block kan växa fram, gamla kan återuppstå. Opinionsvindar och nya partiledare kommer, så småningom, att ge oss svar.