Det handlar om segregation

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, själv uppvuxen i Husby, har bett om ursäkt. Han skrev på sin blogg att den riktiga åtgärden efter oroligheterna i Husby, förutom att gripa och straffa bråkmakarna var att vräka deras föräldrar från sina bostäder. Han insåg snabbt att han trampat fel och förklarade i torsdags att han reagerat i affekt. För det är han värd respekt.

24 maj 2013 17:11

Man måste hålla huvudet kallt också när man upplever att allt som människor försöker göra och uppnå förstörs av ett litet antal personer som tänder eld på bilar, kastar sten på manifestationer mot polisvåld (ja, det också) och förstör förskolor och kulturcentrum.

Det är viktigt att reagera mot våldet. Men att återställa lugn och någorlunda trygghet i vardagen är bara första steget. Detta våld äger rum i ett större sammanhang som politiker och stadsplanerare alltför sällan tycks anstränga sig för att förstå.

Många av de personer som grips har begått brott också tidigare och det förekommer utan tvivel att ungdomar försöker vinna poäng inför kriminella gäng genom att tända eld på bilar, attackera poliser eller skära sönder brandslangar. Men hur sant detta än är så förklarar det inte varför oroligheterna uppstår.

Flera forskare har de senaste dagarna pekat på gemensamma drag och bakgrundsfaktorer i de våldsutbrott som gång på gång utbrutit i en rad städer runt om i Europa. Grundmönstret tycks handla om en social och ekonomisk segregation som i många fall förstärks av vissa drag i själva stadsplaneringen. Att det går att visa statistik som ger vid handen att välståndsutvecklingen under lång tid varit god för de allra flesta och att utbildningsnivån höjts spelar ingen roll när det finns områden i de stora städerna där mycket litet av detta märks.

Flera har påmint om undersökningar som visar att så stor andel som 40 procent av unga mellan 20 och 25 år i vissa områden varken arbetar eller studerar. Hälften eller fler av dem som går ut grundskolan har inte behörighet till gymnasiet. Lika stor andel av barnen växer upp i familjer som lever under den vedertagna fattigdomsgränsen.

Skillnaden mellan dessa områden och andra markeras samtidigt mycket tydligt genom en samhällsplanering där närbelägna stadsdelar separeras från varandra och från staden i övrigt. Trafikleder och oanvända markområden fungerar som barriärer och sovstäderna saknar mycket av det arbetsliv och de naturliga mötesplatser som gör en stadsdel levande. ”Många uppfattar sig som instängda i den egna förorten”, utan utbildning eller hopp om framtiden, skrev professor Ove Sernhede i Svenska Dagbladet i torsdags. Och för den som inte tror sig om att kunna lyckas med något eller komma vidare kan det kännas naturligt att i stället försöka lyckas genom att vara värst – då syns man i alla fall. Och oftast är det fråga om pojkar och unga män.

Just därför finns naturligtvis en ständig spänning gentemot polisen. Det kan ofta vara något som polisen gör eller måste göra som utlöser oron. När oroligheterna väl startat blir de mycket svåra att stoppa. Våldet måste brytas och närpolis kan ha lättare att lugna ned situationen än polis utifrån. Men de grundläggande mönstren kommer man ändå inte åt med polisinsatser.

Kriminella dyker alltid upp, men grundproblemet är inte kriminalitet i ordets normala mening. Inte heller är grundproblemet den etniska sammansättningen i det ena eller andra området. De invånare i Husby som arbetar, studerar, deltar i föreningsliv och försöker utveckla sin stadsdel har lika blandad bakgrund som den lilla minoriteten våldsverkare. Och därför leder det lätt fel när välmenande politiker i detta sammanhang börjar tala om vikten av integration.

Mitt i välståndet finns många som permanent står vid sidan av både utbildning och arbetsliv. Vi står inför en faktisk segregation som har mer att göra med begreppet klass än med människors etniska bakgrund. Vad vi behöver är en jobbpolitik som också har något att erbjuda för unga frustrerade män.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Håkan Holmberg