Orden är Olof Palmes och de håller från början till nu. För än är det inte slut med den svenska folkbildningen. Efterfrågan ökar hos studieförbund och folkhögskolor. Att de statliga bidragen till folkbildningen har minskat drastiskt de senaste 15 åren är utomordentligt illa. I värmländska Hagfors, som SR rapporterade från i veckan, har man sett stödet minska med 60 procent – på tre år.
I en debattartikel i januari talar kunskapslyftminister Anna Ekström (S) om ökande bildningsklyftor, föränderligt medielandskap samt alternativa fakta som viktiga anledningar till att stödja folkbildningen. Hon aviserade ”betydande satsningar” i vårbudgeten. Dessa var dock delvis öronmärkta för vissa målgrupper.
Folkbildningen ska vara ”fri och frivillig”. Sedan den kom igång i mitten av 1800-talet har den utmärkts av stöd till folkets självorganisering och bildning i ett syfte att stärka demokratin. Staten fördelar sitt stöd, följer upp dess användning – men detaljstyr inte idéinnehåll.
Då folkbildningens demokratisyn utgår från alla människors lika värde och rättigheter blev den kring förra sekelskiftet en murbräcka i strävandena efter allmän rösträtt och jämlikhet. Studiecirklar gav arbetare mer makt över sina liv. De blev forum för viktig samhällsdebatt och möten, för pluralism och gemenskap på samma gång.
Att ett folk, svältfött på folkbildning, nu möts av svältande folkbildning, är både negativt och positivt. Att människor söker sig till cirklarnas och kursernas kunskapshöjande och fördjupande på riktigt-gemenskap är ett sundhetstecken i tider av snuttifiering, polarisering och digitalisering. Å andra sidan har ett av Sveriges största partier, SD, motionerat om att ”kvalitetssäkra” folkbildningen så att den stärker ”medborgaranda och nationell gemenskap”. Mångfald ska ersättas med enfald – en pådyvlad och artificiell ”gemenskap”, där alla håller ihop om samma tolkningsram, med staten som auktoritet.
De 80 procent av politikerna som inte vill ha den ordningen bör därför nu satsa mer på folkbildning. Av den fria sorten.