Ledare: Ygemans vänstersväng leder rakt ner i diket

Vi fick inte fram vårt budskap. Så brukar det låta när partier som backat gör sina eftervalsanalyser. Det handlar om att partiinternt erkänna att man har misslyckats, men ändå inte. Men när valet går åt skogen är det inte för att partiets åsikter inte nådde fram, det var för att de inte gick hem.

Ännu mer snett hamnar de partier som, trogna valanalysen, konstaterar att man måste vara tydligare med det budskap som, bevisligen, inte gick hem. Man måste bli ännu mer höger, ännu mer vänster. Efter M:s förlustval 2002 var till exempel de inledande moderata analyserna att man hade pratat för lite om skattesänkningar. Bo Lundgren hade bara föreslagit 130 miljarder. Han skulle ha dragit till med minst 100 till.

Socialdemokraterna i Stockholm verkar vilja upprepa samma misstag. Socialdemokraterna, så lyder analysen, har inte varit tillräckligt vänster (budskapet har inte gått fram) och ska man vinna nästa val måste man vara ett tydligare vänsteralternativ. Distriktet, som leds av Anders Ygeman, vill därför återinföra en progressiv fastighetsskatt, slopa rutavdraget, strama åt arbetsrätten och förbjuda vinster i välfärden. Bland mycket annat.

Eftersom det är svårt att tänka tanken att det är själva budskapet, politiken, som är fel, blir i stället slutsatsen att partiet tidigare inte varit tillräckligt radikalt.

Men den svenske medelväljaren är en mittenväljare. Hen står varken långt ut till höger eller till vänster. Om något lutar hen något mer åt höger. Enligt SOM-institutet har fler svenskar definierat sig som höger än som vänster sedan många år tillbaka.

Det parti som lyckas erövra den politiska mitten är också det parti som tar hem valet och (ofta) regeringsmakten.

Moderaterna övergav snart idén om att de hade förlorat valet 2002 för att de inte hade talat tillräckligt mycket om skattesänkningar. Bo Lundgren avgick, Fredrik Reinfeldt tillträdde och började forma en helt ny moderat berättelse. För Socialdemokraterna kan det ju vara värt att påminna om att det inte var en vänstergir från Tony Blair som knäckte Tories långa maktinnehav och gav Labour regeringsmakten.

Vänstersvängen är än så länge bara något som önskas av S i Stockholm och ytterligare några partidistrikt. Förhoppningsvis förstår den socialdemokratiska partikongressen att mer och vassare av samma inte kommer att leda till framgång.

Inte för att det finns något egenvärde i ett starkt S. Men väl för att både Socialdemokraterna och Sverige mår bra av en liberal politik för mittenväljaren.