Göteborgspostens kolumnist Anne-Marie Lindgren skrev i måndags (3/8) texten “Skippa visionerna och lös problemen” där hon angriper grandiosa samhällsprojekt och efterlyser istället “pragmatiska samhällsprojekt” som utgår från problemlösning.
Visst finns här en viktig poäng att hämta: politiska styren som velat skapa det ideala samhället har ofta misslyckats med katastrofala konsekvenser till följd – såsom det exempel hon själv berör i maoismen – där miljontals människor svalt ihjäl under det som kommit att kallas Det stora språnget.
Det är på modet att avfärda ideologi och visioner som abstrakt och överflödigt. Det påstås som i den ovan refererade artikeln att politiken bara ska “lösa problemen” och agera “pragmatiskt”. Eller att ens politiska opponenter har “ideologiska låsningar” som hindrar dem från att göra de påstått rätta valen. Men dessa förhållningssätt stammar från en grundläggande oförståelse: Politiken är i själva verket aldrig värderingsfri. Och att påstå att något är ett samhällsproblem är aldrig en värdeneutral utsaga.
Ta könsfördelningen i börsbolagens styrelser exempelvis. Betydligt fler män än kvinnor sitter i dessa. En person med vänsterlutande åsikter anser att detta är ett problem som måste lösas genom kvotering. En moderat tycker å andra sidan att det inte alls är något problem. En tredje, låt säga liberal person menar å sin att könsfördelningen är ett problem, men att det inte bör lösas politiskt.
Och alla dessa tycker som de gör utifrån en vision om vilket samhälle de vill se och vilka värden som politiken ska betona: jämställdhet, meritokrati och äganderätt är de som aktualiseras i exemplet ovan. Och visionen eller ideologin blir på sätt nödvändig för att kunna avgöra vad som är ett samhällsproblem samt hur (och om) det ska lösas.
En politik som endast är pragmatisk och saknar ideologisk färdriktning faller snart på sin egen orimlighet eftersom den måste lösa problem den själv givit upphov till. Pragmatism står på sätt inte i konflikt med ideologi och visioner, utan är rättare sagt ett verktyg för att genomdriva ideologi och visioner.
Nog för att visioner inte bär ett värde i sig – de flesta idéer om hur samhället ska styras har visat sig inte fungera eller varit direkt skadliga – och har evolutionerats bort under historiens gång. Men visst ska det finnas plats för dem i politiken. För i många delar av världen är det än idag just “grandiosa samhällsprojekt” som krävs för att saker som demokrati och mänskliga rättigheter någon gång ska bli verklighet.