Regeringens förslag om 90-dagarsgaranti, att unga garanteras jobb eller utbildning inom 90 dagar, kan kritiseras på många sätt och det görs också. Annie Lööf (C) säger till TT att garantin är att byta riktiga jobb mot ”ams-åtgärder” och att ”vi kommer att ta strid mot den”, det vill säga rösta emot den i riksdagen.
Men för det första har i stort sett varje regering någon åtgärd som ser till att unga som inte hittar jobb ändå får någon form av sysselsättning. För alliansregeringen hette den Jobb- och utvecklingsgaranti för unga och trädde också i kraft efter tre månaders arbetslöshet. Innehållet i denna garanti var väl sisådär, ”låg aktivitet” konstaterade exempelvis Ifau i en rapport.
Och för det andra innebär ”ta strid” i detta fall att Annie Lööf måste bryta upp regeringens höstbudget för att kunna rösta nej till 90-dagarsgarantin. Precis detta gjorde den rödgröna oppositionen för ett år sedan då det gällde förslaget om höjd skiktgräns för statlig skatt. Det var en dålig idé då, och det kommer att vara en dålig idé nu, om allianspartierna gör samma sak.
Reglerna för hur statsbudgeten ska antas är inskrivna i Riksdagsordningen. De innebär att budgeten tas i sin helhet, en ordning som tjänat Sverige väl under 15 år och gjort det möjligt att bedriva regeringspolitik.
Praxisen innebär ett ansvar från båda håll. Regeringen bör inte heller lägga in sådant som borde höra till en annan (eller en egen) proposition för att ”få igenom allt på ett bräde”. Det har kanske tummats en del på detta genom åren, men oppositionens grepp i fjol var en början på något som kan komma att göra landet ännu mera svårstyrt.
Två fel i rad blir bara ännu mer fel och ”det var ni som började” är inte heller någon ursäkt, Annie Lööf. Sverige kan komma att ha minoritetsregeringar för lång tid framöver och nästa gång är det din tur att försöka få igenom en sammanhållen politik i statsbudgeten. Kritisera 90-dagarsgarantin, för all del, men visa också ansvar och respektera budgetreglerna.