Auktoritära regimer världen över har blivit mer kreativa i sina sätt att hålla befolkningen i schack. Det märks inte minst vad gäller pressfriheten. Enligt Reportrar utan gränsers senaste index (20/4), som släpps årligen, är situationen dyster. Endast 7 procent av de 180 länderna som finns med i indexet bedöms ha en bra pressetik. Det är det lägsta värdet som uppmätts på åtta år. Fri och oberoende journalistik blockeras helt eller delvis i 132 av länderna, 73 procent. Det har skett en dramatisk försämring.
Ett av skälen till det är att auktoritära regimer har ännu ett verktyg till hands för att göra inskränkningar på pressfriheten, försvåra för journalister och fängsla oliktänkande. Det verktyget är coronaviruset.
Det tar sig till uttryck på två sätt. För det första har många regimer känt sig hotade av journalister som försökt måla en helt eller delvis annorlunda bild av pandemin. I Brasilien har president Jair Bolsonaro konsekvent försökt förminska coronaviruset. Det har inneburit att man i varje led försökt minska tillgången till och transparensen i den officiella informationen om corona. Ett annat exempel är Iran, på plats 174 av 180, där man försökt minska rapporteringen av hur många som dött med viruset. I Egypten förbjöd presidenten publicering av alla sifferstatistik kring pandemin.
Det andra sättet är att många regimer har använt pandemin som svepskäl för att förstärka sin makt. I Venezuela har man kallat dem som spridit och publicerat annan information än den som kommer från offentligt håll för “desinformations-terrorism”, och angett det som skäl fängsla journalister. I Myanmar blockerade regimen 221 hemsidor med svepskälet att “bekämpa fake news”, och efter militärkuppen i februari har situationen om något blivit värre. I Kina har coronapandemin använts som ännu en ursäkt för att öka övervakningen på internet.
Reportrar utan gränser menar att regimerna i stället för att skriva nya repressiva lagar för att censurera medierna, använder redan existerande lagtext på alltmer repressiva sätt. Det verkar inte finnas någon hejd för hur mycket som kan utgöra ett hot mot nationell säkerhet på ett eller annat sätt – och därför en grund för censur.
Rapporten visar att det alltid finns skäl att inskränka pressfriheten. Få regimer, oavsett var de ligger på demokratiskalan, erkänner själva att de hotar pressfriheten eller censurerar sin befolkning. I stället rationaliserar de med hjälp av alla verktyg till hands inskränkningar på den. Det gör det svårare att förkasta inskränkningarna, men allt viktigare. Risken är stor att man, även när corona är över, bara blir bättre på att hitta eller hitta på kriser som kan ligga grund för censur och fängslanden. Den är en mycket farlig form av kreativitet.