Sverige ska ställa om till fossilfri elproduktion, där är alla överens. En stor del av riksdagen, numera i opposition, har hävdat att den också ska vara förnybar och här började problemen. Skyttegravskriget mellan framför allt kärnkraft och vindkraft framstår som ett av de största hoten mot att nå koldioxidneutralitet.
Mycket av kritiken mot kärnkraften har framförts genom cirkelbevis. Först gör man det dyrare och krångligare att bygga nya reaktorer, sedan sågar man kärnkraften för att den är för dyr och tar för lång tid att bygga. Metoden hade säkert fortsatt att fungera om det inte varit för energikrisen och det uppblossande behovet av elproduktion i hela landet.
Den nya regeringen har profilerat sig hårt på kärnkraften. Kanske för hårt? En fyraårig mandatperiod är i alla fall knappt tillräckligt för att ens komma i gång. I veckan har regeringen presenterat ett lagförslag om att bygga reaktorer även utanför de befintliga platserna, vilket kan vara på plats nästa vår. Vattenfall har också beslutat utreda reaktorbyggen i Ringhals. Enligt professionella bedömare, bland annat konsultbolaget WSP, ska vi inte hoppas på ny kärnkraft före 2035.
Fördröjningen är ingen ursäkt för att inte dra i gång processen. Det värsta är att havsbaserad vindkraft i större skala kommer att ta minst lika lång tid. Den behövs också, även om den inte är planerbar och bara producerar el när det blåser. De närmaste fem åren beräknas elbehovet i Sverige öka med 30 procent, i den nordligaste delen av landet med hela 50 procent.
Varifrån ska elen komma? Enligt Svenska Kraftnät kommer hela landet att ha samma elpriser inom fem år (DN 26/1). Då duger det inte med politiker som pratar visionärt om fossilfritt stål och elektrifierade transporter, samtidigt som man håller för ena ögat när elproduktionen diskuteras.
Vindkraften behövs när det blåser och solkraften när solen skiner. Vattenkraften och den befintliga kärnkraften behöver hjälp för att förse Sverige med el dygnet runt och året runt de närmaste decennierna. Mycket hjälp dessutom. Den stora faran är maktskiften både 2026 och 2030 och att processerna för nyproduktion åter tappar fart. Då kan förmodligen Sverige glömma netto nollutsläpp 2045.
Lösningen är att förslagsvis Socialdemokraterna och de fyra allianspartierna tar ett långsiktigt ansvar och underlättar kraftigt för investeringar i både vindkraft och kärnkraft. Den som kan bygga en miljon bostäder på tio år borde rimligen kunna bygga fem kärnreaktorer eller vindparker på samma tid. Men först måste skygglapparna försvinna.