Hur vill svensken egentligen bo? Stadsplanerare, arkitekter och bostadsbolag tror sig veta när nya bostadsområden saluförs. Redan i det första skedet, på planstadiet, skissas livet i området upp. Kaféer och små butiker. Små torg med planteringar och människor med barnvagnar som umgås, sinnebilden av ”folkliv”.

När lägenheterna kommer ut till försäljning låter det kanske så här: ”Området andas liv och erbjuder en stadsmiljö med folkliv, butiker och restauranger” eller ”består av butiker och andra kommersiella lokaler som bidrar till ett aktivt folkliv”. Det finns bara ett problem med folkliv och det ligger i den första leden av ordet. Folk.

Det kommer alltså folk från intilliggande områden, eller från några hållplatser bort i kollektivtrafiken. I Uppsala har en närbutik i Gränby som öppnade 2017 haft problem med ungdomar som stjäl, vandaliserar och hotar personalen. I våras gick åtta ungdomar ”bärsärk” i butiken, beväpnade med stora stenar (UNT 12/3). Ett annat exempel är den aktuella ”kebabkonflikten” i Hornsbergs Strand i Stockholm.

I Hornsbergs Strand blossade en häftig debatt upp sedan Aftonbladet intervjuat boende i det exklusiva nybyggda området. Själva konflikten handlar om en restaurang med mycket folk och hög ljudnivå på kvällarna, om buskörning med bil på strandgatan och med vattenskotrar. Men debatten fick rasistiska undertoner då det framstod som ett särskilt problem att det var folk från ”förorten” som kom dit. En boende som tyckte att hen ”betalat” för att slippa just detta folkliv fick representera alla i bostadsrättsföreningen Välbehaget.

Det finns mycket att säga om händelserna i Hornsberg, längst västerut på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Bostadsprofessorn Hans Lind säger till DN (19/10) att det är ett exempel på något som förekommit i hundratals år. Så är det naturligtvis. Att traktens ungdom far till grannbyn för att ställa till bus är ingenting nytt. Men i dagens segregerade samhälle får detta också andra betydelser.

Så hur vill svensken bo? Ska man återgå till helt sterila områden där man bor och ingenting annat? Eller ska de levande stadsmiljöerna hägnas in i gated communities där det försiggår ett slags ”låtsasfolkliv”? Nej, det vill nog ingen. Den enda lösningen på sikt är nog ett samhälle där skillnaderna utraderas, eller åtminstone minskar kraftigt. Segregationen går inte att besegra på något annat sätt.

Det låter kanske en aning högtravande, men svaret på hur problem uppstår finns i våra hjärnor. Psyklatern Anders Hansen har i serien Din hjärna (fem delar, SVT Play) utgått från att hjärnan fortfarande huvudsakligen fungerar som när människan levde på savannen. Farorna då blir till faror också i dag. Till exempel okända ting i allmänhet, och främlingar i synnerhet.

Uppdelningen av ”vi och dem” går automatiskt på bråkdelar av en sekund i den del av hjärnan som heter amygdala. Det är på många sätt en dyster funktion. Men positivt är att vi när som helst kan omdefiniera ”vi och dem”, och att det görs hela tiden. Med de faror som hotar i dag borde rimligen hela mänskligheten gå mot att bli ett ”vi”. Från exempelvis nationsbegreppet är inte steget längre än det var från jägarstammen till de första stenåldersbyarna.

Framtidsvisioner i all ära. Rent konkret ska naturligtvis ungdomar som ställer till problem hålla sig i skinnet, nu liksom tidigare. Vissa regler ska gälla också i stadsmiljö. Men total fred och stillhet går det inte att köpa, ens för dyra pengar. Den får man söka sig ute på landet, nu liksom genom alla tider.