Att Liberalerna är ett krisande parti är ingen nyhet för någon som kan läsa opinionsundersökningar. Men det är förvånande att man fortsätter det interna skyttegravskriget inför öppen ridå. I juni har det gått två år sedan Erik Ullenhag hoppade av striden om partiledarskapet för att släppa fram Nyamko Sabuni, L-distriktens och valberedningens förslag. Men hans anhängare fortsätter att vässa knivarna och angripa sin partiledare.
Det var inte oväntat att Sabuni på fredagen meddelade att L ska lämna Januariavtalet. Hon har varit emot Jöken från början och efter den sista budgeten i höst är det nog. Hon tänker gå till val 2022 för en borgerlig regering. Med sig på det tåget har hon partistyrelsens stöd, med 13-10 i röstetal.
Det handlar förstås om Sverigedemokraterna. Ska man isolera SD eller prata med dem om att stödja en borgerlig regering även allianspartierna skulle bli mindre än de rödgröna? Det blev man 2018, med ett mandat, och efter många turer bestämde sig Annie Lööf (C) och Jan Björklund för att stödja Löfven i stället för Kristersson i utbyte mot liberal politik, alltså Jöken.
Nu vill Sabuni försöka en annan väg i ett annat politiskt landskap. Visst kan alliansen bli större än de rödgröna nästa år, och bara kräva ett passivt stöd av SD. Problemet är att alliansen inte finns längre. Annie Lööf har inte alls gjort samma resa som Sabuni. Detsamma gäller hennes väljare där allt fler föredrar S framför M.
Det finns många alternativ att räkna på inför nästa val. Liberalerna måste räkna rösterna på sitt partiråd i slutet av mars, och sedan bestämma sig för en väg framåt, med Nyamko Sabuni eller någon annan ledare. Om det fortfarande väger jämnt inom L, och diskuteras fram och tillbaka under valrörelsen, då blir det sannolikt inga mandat att lägga på den ena eller andra statsministerkandidaten.