Många tycks ta för givet att en ny folkomröstning om brexit i Storbritannien skulle resultera i ett ja till att stanna kvar i EU. Mer ”välinformerade” väljare skulle göra ”rätt val” om de fick chansen igen, med tanke på kaoset i landet under de senaste åren. Visserligen ger också opinionsundersökningar en knapp övervikt för stanna-sidan, men dessa bortser från den valkampanj som skulle föregå en ny omröstning.
En kampanj mot att få britterna att rösta rätt, som etablissemanget, skulle forma sig till något av alla populistkampanjers moder. Omröstningen skulle orsaka svårläkta sår inom den brittiska befolkningen liksom för landets demokrati. De som förespråkar en brexit skulle inte erkänna legitimiteten i en sådan omröstning, och tilltron för hela systemet skulle undergrävas. Vad är det mening att rösta om ingen bryr sig om vad vi tycker?
Läget just nu är brexit om knappt fyra veckor, med eller utan avtal med EU, och sedan nyval. Det är åtminstone premiärminister Boris Johnsons plan. Genom att lova ”brexit till varje pris” har han lyckats tränga undan Nigel Farage och Brexitpartiet från scenen, och har en knapp ledning före Labour i opinionsmätningarna.
Johnson lämnade i torsdags ett sista kompromissförslag om ett avtal till EU, ett förslag som redan sågats av den EU-medlem som räknas högst här, Irland. Det har stått klart sedan morgonen efter folkomröstningen 2016 att gränsfrågan Irland/Nordirland inte kan lösas. Grundproblemet är att det inte går (för Nordirland) att lämna unionen och samtidigt vara kvar. Johnsons dimridåer är inte bättre än Theresa Mays och då återstår bara en hård brexit utan avtal 31 oktober.
Den som borde kunna kapitalisera på den här röran är Labourledaren Jeremy Corbyn, som drivit igenom en lag mot en hård brexit i parlamentet. Men ingen vet hur hans förslag till ett brexitavtal skulle se ut, eller om han skulle förorda en ny folkomröstning. Corbyn är ifrågasatt inom sitt eget parti och närmast avskydd utanför det. Inte ens i rådande läge kan han samla ihop missnöjesröster för att tvinga bort Johnson och leda en interimsregering, med stöd av liberaldemokrater och/eller skotska nationalister.
”Corbyn som premiärminister eller no deal?” löd en pressfråga till Libdems talesperson Jamie Stone i veckan. ”It is no deal every time”, sade han till slut. En avtalslös brexit närmar sig, och det är mycket illa för Storbritannien och för EU. Men ekonomin kan återhämta sig. Demokratin måste man vara ännu mer rädd om, om man måste välja.