Det var i juli 2014 som Abu Bakr al-Baghdadi, ledare för terrorgruppen Islamiska staten (IS), utropade det så kallade kalifatet. Han gjorde det från predikstolen i al-Nurimoskén i Iraks andra stad Mosul. Tre år senare finns varken moskén eller mycket av ”kalifatet” kvar. I maj i år sprängde IS al-Nurimoskén i luften och på söndagen anlände Iraks premiärminister Haider al-Abadi till Mosul för att meddela att de irakiska styrkorna vunnit slaget om staden. Den svarta IS-flaggan som vajat i Mosul sedan 2014 ersattes med den irakiska.
Att IS förlorar mark, både i Irak och i Syrien, har varit ett faktum en längre tid. I syriska Raqqa pressas IS just nu hårt av kurdiskt dominerade styrkor. Det är glädjande att de långvariga striderna nu äntligen verkar utfalla till nackdel för IS. Men den territoriella segern över IS kommer inte att betyda att hotet från terrorsekten försvinner eller att säkerheten för civilbefolkningen i Irak och Syrien är garanterad. Att besegra IS militärt innebär bara en delseger. Jihadistiska extremister som sympatiserar IS kommer fortsätta att utgöra ett säkerhetshot, både i Mellanöstern och globalt. Och att bygga upp en fungerande stadsbildning i de områden som härjats av IS kommer att bli en svår uppgift.
Att vinna kriget är, som det brukar heta, lättare än att vinna freden. Det är en sanning som med all önskvärd tydlighet bevisades av Irakkriget 2003. Det inledande kriget gick snabbt. Saddam Hussein och hans Baathregim föll och USA:s president George W Bush kunde utropa USA och dess allierade som segrare. Men bristande säkerhet och en rad katastrofala beslut, som att upplösa den irakiska armén och att vägra gamla medlemmar av det sunnidominerade Baathpartiet att ingå i den nya politiska ledningen, skapade grogrunden för de politiska slitningar och det sekteristiska våld som präglat Irak sedan dess.
Frågan som nu måste ställas är om Irak, och världen, har lärt sig läxan från 2003. Här finns det tyvärr skäl att tvivla. Rapporter om hur medlemmar ur irakiska armén behandlat tillfångatagna IS-krigare förskräcker. Vi har kunnat läsa om irakiska soldater som stoltserar med att ha skurit halsen av IS-fångar. Hämndaktioner av detta slag är inte bara solklara fall av krigsförbrytelser. De spär också på de motsättningar som redan finns i Irak och omöjliggör på så vis en hållbar fredsprocess efter IS. I Irak måste shiiter, sunniter och kurder komma överens om hur de ska leva sida vid sida. Ansvaret för återuppbyggnaden av Irak efter IS kan inte bara vara den irakiska regeringen. Omvärlden måste hjälpa till.
Men i kriget mot IS har flera aktörer engagerat sig, inte alltid med de mest ädla motiv. För Iran, Turkiet och Ryssland har det knappast varit omsorgen om civilbefolkningen som varit drivkraften i striderna. Alla dessa aktörer vill givetvis ha ett finger med i spelet när IS besegrats. Det kan komma att bli en mycket komplicerad process.