“Inom vården får vi vara förberedda på att vintern blir jobbigare än vad våren var”, säger Mikael Köhler, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Uppsala (UNT 2/11). Han varnar för att fler av dem som nu testas för corona bär på smittan. Avloppsanalyser har dessutom visat att man inte kan skönja någon platå, smittan verkar fortfarande vara på väg uppåt.
Detta trots att Uppsala sedan två veckor tillbaka har striktare restriktioner.
Det är lätt att känna handfallenhet inför viruset. Även i den bästa av världar kommer pandemin att vara en del av våra liv också under stora delar av 2021; om ett vaccin tas fram i början av året, kommer det ändå att ta lång tid innan det leder till att smittspridningen helt elimineras.
Ett av de många psykologiska problemen med pandemin är just detta: att det inte går att veta när “dessa tider” kommer att ta slut, vilket ökar känslan av hopplöshet.
Därför måste hanteringen av coronapandemin handla om att lyckas anpassa sig efter den. Det betyder inte att man ständigt behöver isolera sig. Det innebär att man känns vid att vi kommer att behöva att förändra vårt beteende – ibland mer, som nu med de lokala restriktionerna – ibland mindre. Men vi kommer att behöva anpassa oss. I bästa fall i några månader, i värsta fall i flera år.
Då tjänar det inte till att hoppas och tänka på att pandemin kommer att ta slut. Poängen är nämligen denna: vårt välmående kan inte – varken som individer eller samhälle – vara avhängigt att corona snart är över.
För tio månader sedan slog pandemin till mer eller mindre över en natt. Den initiala chocken torde nu ha lagt sig.
På vissa sätt har det blivit bättre. Även om smittan fortsätter att spridas, vet nu sjukvården mer om den och hur den ska hanteras. I Storbritannien, till exempel, krävde 90 procent av dem som intensivvårdades i början av pandemin respiratorbehandling; i juni behövde endast tre av tio det. Även dödligheten verkar ha gått ner (The Economist 26/9).
Vissa lokala näringslivsinitiativ inger dessutom hopp, som att Östervåla snart får en lokal krog, som motiveras av ägaren med att “behovet av ett sådant här ställe har ökat i och med pandemin”, eftersom många är rädda för att åka in till Uppsala och därför hellre stannar lokalt (UNT 31/10).
En sådan anpassning är bra både för smittspridningen och den lokala ekonomin.
Det finns ingen universallösning på pandemin. Det som finns är att många människor anpassar sig, ibland mycket och ibland mindre. Bara så kan vi slippa en vinter värre än den vår som gått.